Olämpliga nämndemän och rättssäkerhet

Vad kan ni om det svenska nämndemannasystemet? Vet ni om att det är de politiska partierna som utser nämndemän i förhållande till det antal mandat de får i kommunvalen?

Jag vill att ni lyssnar på när Christoffer Gummesson och Magnus Esser Bengtsson från Inte Rasist Men poddcast diskuterar olämplighet och annat rättsosäkert.

Inslaget börjar efter 27:21.

Intressedemokrati

En del frågor är man intresserad av och rent av brinner för. Då vill man gärna vara med och bestämma via folkomröstningar eller under ännu mer direktdemokratiska former.

”Jag vill att Najaden ska stanna i Halmstad! Folkomröstning!”

I de allra flesta fall är man dock inte särskilt intresserad av frågorna som hanteras av och inte heller beredd att ta ansvaret av konsekvenserna beslutet får. Har ni någonsin läst igenom handlingarna till ett KF-möte?

Därför överlåter vi beslutsrätt och ansvar till politikerna genom vår representativa demokrati. På gott och ont.

Det finns bättre alternativ än SD

Jag läser idag att Anny Berglin slutar som skribent på Inte rasist men för att under valrörelse helhjärtat ägna sig åt att visa att det finns bättre partier att rösta på än SD. Hon avslutar med ett sista inlägg om retorik som känns igen.

Jag är inte rasist men…

Jag håller med henne helt och fullt och medan jag läser hennes inlägg kommer jag att tänka på följande som jag skrivit om i ett inlägg från i höstas och som jag valt att förändra lite här:

« Däremot fanns det en stor oro över den muslimska invandringen. Folket var rädda för att utlänningarna skulle ta deras jobb, att den egna kulturen och det egna språket skulle utraderas. Invandrarna beskylldes också för att vara kriminella.

Han och en del av hans klasskamrater var däremot motståndare till den muslimska invandringen. För dem handlade det om ”ett försvarskrig mot framryckande islamisering”. Någon egen erfarenhet av denna fara hade de inte. »

Jag är medveten om att man genom att byta ut ord kan få vilken vinkling som helst, men jag tycker ändå att det visar en del av en trolig verklig agenda. Jag nyttjar också samma disclaimer som Anny gör.

« Och nu måste jag i vanlig ordning, när man gör nån slags jämförelse som innefattar sverigedemokrater, lägga in en liten disclaimer. Jag säger inte att SD är ett nazistiskt parti. Jag säger inte att Jimmie Åkesson är som Hitler. Jag säger inte att SD låter exakt som Hitler […]. Men nog känns retoriken till stor del igen? »

Det må vara så att många partier har klantat till det med den aktuella politiken och inga bra förslag har presenterats och att SD därför attraherar många missnöjda väljare MEN! – SD är inte ett rent missnöjesparti. De har alldeles för många företrädare som gång efter annan avslöjas ligga bakom de mest vidriga kommentarer. En del sparkas ut men partitopparna får stanna, komma tillbaka efter timeout eller rent av konsulta. Det kan med väljares missnöje som kraft kommer att medföra många hemskheter om de får bestämma.

Tänk er för ordentligt. Det är genom att sätta press på seriösa partier och själva bidra som vi kommer nå förändring och förbättring – inte genom att stödja SD. Jag tror det kommer bli mycket värre då.

Låt oss som Anny avlutar «Prata om SD, prata om deras politik och ställa dem mot väggen.»


När jag nästan avslutat inlägget slås TVn på och jag ser en rosenrasande Hitler skrika på tyska i Inglorious Basterds. Jag får en känsla av att det jag gör är rätt.

Avlyssning med goda avsikter

Det har diskuterats friskt de senaste dagarna efter att nya uppgifter framkommit om Sveriges delaktighet i digital bevakning. I samma andetag nämns också Moderaternas motvilja att redovisa partibidragen.

Jag fastnade för en kommentar på en blogg:

I den goda avsikten att skydda det demokratiska, öppna samhället som värnar mänskliga fri- och rättigheter skapar vi det samhälle vi skyddar oss emot.

När George Orwell med sin berömda profetia 1948 varnade: ”Big Brother is watching you” var den en larmsignal. Det var innan normaliseringen bäddade för en avdramatisering med trivialiseringar som ”rent mjöl i påsen…”

Det intressanta är när de personerna har både staket och persienner.

Läs:
Ulf Bjereld

Det växande hatet – en personlig reflektion

Jag är som vanligt inte helt övertygad om att det bara finns en orsak till att något är som det är. Den här gången gäller det rasism och islamofobi.

Jag läste tidigare idag ett inlägg med efterföljande kommentarer om hur rasismen och intoleransen ökar omkring oss. En del av upprinnelsen till det hela var följande som snappats upp bland kommentarerna till en tidningsartikel:

”Tyskland är det enda som kan rädda oss från islamifieringen av Europa”.

I kommentarerna till inlägget berörs hur det kan komma sig att dessa värderingar finns och en sak som nämndes var föräldrar som aktivt överför sina attityder till sina barn. Personligen tror jag inte att föräldrars direkta åsikter påverkar i stor utsträckning eftersom jag inte tror det finns så många med uttalade åsikter av det här slaget. Då tror jag att de uteblivna attityderna är ett större problem.

Jag tror att okunskap, oförmåga att se saker ur olika perspektiv samt att vi ofta inte pratar om saker utan låter spekulationer härja fritt är en stor bov i dramat.

Tystnad dödar inte – den göder
Under min uppväxt upplevde jag aldrig några särskilda attityder, vare sig av ena eller andra slaget, men jag hade ändå med mig någon typ av ”hat” en bra bit upp i tonåren. Jag vet inte ens om någon visste om mitt ”hat” eftersom det aldrig pratades om sådana saker.

”Hatet” tog nog inte slut förrän jag bröt upp och flyttade till en annan stad. Då hade det tagit sig uttryck i en helt oemotsagd främlingsfientlig uppsats på gymnasiet, en vurm för litteratur om Hitler och inre hatiska tankar och fantasier om verbala och fysiska aktiviteter mot invandrade och nyinflyttade. Jag kände dem inte. De var annorlunda. Jag svor inom mig och eggade mig själv. Ingen visste något. Ingen sa något och det gav bränsle till mitt ”hat” eftersom ingen sa att jag gjorde fel. Om jag hade hamnat i fel sällskap hade jag kunnat falla långt.

Det här förklarar inte allt, men en del och jag vill att vi pratar om det. Tillsammans.

Har vi ett samhälle som utvecklas?

För att ett samhälle ska utvecklas och bli bättre behöver saker göras. Det behöver byggas, renoveras, rivas, anläggas och tas bort. Ett samhälle där det inte görs någonting står still och blir långsamt sämre. Därför är det viktigt att öppna upp för dialog och vilja förstå föreslagna förändringar och inte bara sätta hälarna i backen och vägra förändring.

Den senaste veckan har jag fått upp ögonen för ett planerat förskolebygge vid Furulundsskolan i Halmstad. Föräldrar fasar och rasar över att ett av skolgårdens sista gräsområde tas i anspråk medan styrande och utförande inte alls tycker att det är så. Åtminstone får jag den uppfattningen via tidning och Facebook. Men är bilden verkligen så? Jag frågade vidare och tror inte den förmedlade bilden stämmer, men mönstret känns bekant.

Eftersom Halmstad behöver förskoleavdelningar i massor för att klara de stora barnkullarna är det på intet sätt utvecklande för kommunen att vi vägrar nödvändig utveckling. Totalvägran är nämligen den bilden som förmedlas till mig, att föräldrar anser att bygget är galet och absolut inte får äga rum. Det infinner sig även en svag känsla av NIMBY, av många kanske mer förknippat med vindkraftsutbyggnad där samma bild av totalvägran förmedlas.

När det i media rapporterades och debatterades om den stora nedskärningen av lärartjänster på gymnasiet härom året fick jag lite samma känsla, känslan av att det är något som saknas i bilden som förmedlas i nyhetssändningar, diskussionsprogram, debattartiklar och insändare. Vet alla kritiker egentligen vad de klagar på? Egentligen?

Det finns en del som inte alls vet vad flertalet av kommunens politiker gör, vilken tid de lägger ner eller hur mycket de får i ersättning. Det är nog heller inte många icke politiskt engagerade som bryr sig om andras upplevelser och problem. Bryr sig föräldrarna med barn på Furulundsskolan om vindkraftsutbyggnaden utanför Åled? Bryr sig Frösakullsborna om deponin utanför Trönninge? Bryr sig Snöstorpsborna om den nya Steningeskolan? Listan kan göras lång.

Det kanske har blivit dags att backa undan litegrann, andas, höja blicken och försöka fundera över vart vi vill att vårt samhälle ska utvecklas i stort. Om vi börjar engagera oss i eller fundera på andra frågor än bara de allra närmast oss själva kommer vi kunna få bättre förståelse för hur andra upplever situationer som motsvarar våra och hur den större helheten ser ut. Det är det våra förtroendevalda och tjänstemännen försöker göra varje dag.

Så, dra upp hälarna ur myllan och erbjud och efterfråga dialog med de politiker och tjänstemän som bestämmer och utför. Förklara. Fråga. Fundera. Förstå. Då blir ni med och bestämmer och det är först då demokratin blir riktigt verklig. Det är då vi får ett samhälle som utvecklas och blir bättre och inte står still och och förfaller.

Retorik går igen – precis som mode

Otvivelaktigt har det i alla tider funnits samvetslösa människor, som inte har skytt att göra religionen till ett verktyg för sina politiska affärer. Ty hos dessa individer är det nästan alltid frågan om sådana. Men det är å andra sidan oriktigt att göra religionen eller konfessionen ansvarig för vad ett antal uslingar företar sig. Om de inte missbrukade religionen skulle de säkerligen missbruka något annat som kunde utnyttjas för deras låga syfte.

Ingenting passar en sådan parlamentarisk dagdrivare och odugling bättre än att, även om det är sent, hitta något som kan rättfärdiga hans politiska svindel. Ty så snart man ställer religionen eller konfessionen till svars för hans personliga dålighet och angriper dem med anledning därav skriker en individ i högan sky och tar himlen till bevis på hur berättigat hans föregående handlade har varit och hur det bara är han själv och hans munvighet som har räddat religionen och kyrkan. Det myckna skriandet gör att den övriga världen som är lika glömsk som dum inte upptäcker eller erinrar sig hela stridens verkliga upphovsman. Uslingen har alltså nått sitt syfte.

Att detta inte har något med religion att göra vet en sån listig räv mycket väl. Han kan tillåta sig att småle i mjugg medan hans ärligare men oskickligare motståndare tar stryk och till slut helt och hållet drar sig ur spelet, misströstande om mänsklighetens tro och heder.

Är det någon som tycker att retoriken och argumenten påminner om de som en del  SD-företrädare och sympatisörer använder sig av? Det tycker jag.

Ovanstående text är hämtat från Mein Kampf utgiven 1925-26. Vad som hände sen vet vi. Likheten blir nu mer skrämmande. Rent av otäck.

Destruktiva politiker förstör återväxten

Inom företagande och projektledning förekommer begreppen ‘lean’ och ‘no blame’. För mig handlar dessa begrepp om medvetenheten om att en grupp människors potential ofta är större än vad som vid en första anblick märks. Det som gäller är att hitta de rätta förutsättningarna för varje individ att nå sin maximala produktivitet. Det kan röra sig om att som ledare släppa kontrollen och låta gruppen ta ansvar, att låta folk göra fel, att ta lärdom av misstag och utveckla istället för att skylla på någon.

Jag gillar tankesättet.

Det är också därför jag blir så innerligt trött och besviken på politiker, krönikörer, debattörer och andra som ägnar (stor del av) sin tid till att identifiera och raljera över andras tillkortakommanden och grodor. Vi hade Tobleroneaffären, Littorinaffären och drevet mot Håkan Juholt. Vi har ett drev mot Annie Lööf under uppseglande. Antalet är legio.

Sociala medier som Facebook och Twitter är verktyg som underlättar spridning av den negativa vågen när de istället skulle kunna funka för ökad transparens och som plattform för kreativa diskussioner som skapa broar och bygger en bättre framtid.

Hur ska vi få fler att vilja engagera sig lokalt, regionalt eller nationellt om man riskerar att bli uthängd, kritiserad och hånad så fort man gör ett uttalande som är svårtolkat, otydligt eller rent av korkat? Nä, sluta med att hitta syndabockarna, eller sluta åtminstone att sparka på dem när de är hittade. Gå i stället dit, ställ kompletterande frågor och börja en diskussion kring hur vi kan göra för att få det bättre i stället. Det är då vi får ut det bästa av det inom oss.

Det värsta är att våra förtroendevalda ägnar sig åt sånt här dravel. Att andra gör det är inte bra, men ändå acceptabelt.

Tack Johan Lange för inspirationen från LUCK-konceptet.

Vindkraft – en statlig eller kommunal angelägenhet?

I slutet av förra veckan fick jag ett tips om ett blogginlägg via Twitter. Inlägget handlar om att Lekebergs kommunfullmäktige har antagit ett tematiskt tillägg till detaljplanen, ett tillägg som ska möjliggöra vindkraftsetablering i kommunen.

Processen med framtagandet och beslutet av tillägget beskrivs som fylld av hårt arbete och framförallt lyssnande, för ta solidariskt ansvar för den globala miljön och för att kunna se barnen och barnbarnen i ögonen. Det är jättebra och det är jätteviktigt att vi alla tar

Eclipse.sx CC by ASA
Eclipse.sx CC by ASA

vårt ansvar. Efter att ha läst inlägget får jag dock känslan av att politikerna i Lekeberg i och med antagandet av tillägget kommer att ta sin hand ifrån allt vad vindkraftsetablering heter och inte längre kommer lägga sig i de enskilda ansökningarna. De lämnar ansvaret helt till Länsstyrelsen med detaljplanen och tematiskt tillägg som mall. Det är för mig att agera fel.

Varför tycker jag det?

Jo. Eftersom detaljplanernas beskrivning av vindkraft är generella och de enskilda ansökningarna är särskilda, behöver varje ansökan utredas, eller åtminstone granskas, av en instans med lokal förankring. Det kan till exempel handla om verkens storlek, dess antal, deras placering i förhållande till området i fråga och detta tror jag kommunerna har bättre koll på än vad Länsstyrelserna har. Utformingen av varje enskilt förslag kan skilja sig ordentligt från de tankar som tänkts när detaljplaner med tillägg utformats och en godkänd ansökan ”bara för att det nog stämmer” kan ge ödesdigra konsekvenser.

En anledning till att kommunerna ska vara inblandade är bland annat att reglerna för säkerhets- och bulleravstånd inte riktigt hänger med den tekniska utvecklingen och en del andra länders regelförändringar. Tyskland, Storbritannien och Danmark är tre av de länder med mer vindkraft och större erfarenhet av den än Sverige och som samtidigt för långtgående planer på reviderade regler. Det bör vi anamma och kan inte regeringen, Energimyndigheten eller Länsstyrelsen det, får kommunerna ta till sina kommunala veton i väntan på att regelverket uppdateras.

En del vill nog förse mig med en NIMBY-etikett (Not In My Back Yard), men jag vill nyansera det lite. Om det tvunget ska vara någon etikett får det bli något i stil med NIABYIIW (Not In Anyones Back Yard If It’s Wrong).

Det är solidariskt, ansvarstagande och demokratiskt. Solidariskt och ansvarstagande eftersom vi etablerar vindkraft hos oss. Demokratiskt för att vi inte låter kommersiella krafter ta hela den kakan utan i stället ställer krav på att kakan ska bli god. Då vill gärna fler vara med.