På nykter konferens – en sorts berusning

I lördags var jag på min första knytkonferens någonsin. Sobra|Tankar var i första hand för medlemmar i IOGT men jag blev lite speciellt inbjuden då jag inte är inte medlem. Jag är inte ens nykterist, inte helt. Inte ännu. Men man vet aldrig.

Det är i alla fall det där med medlemskap som jag tänkte beröra lite här och nu.

Jag vet egentligen inte så mycket om IOGT men jag har under det gångna året tagit del av en del information jag fått i form av länkar och tidningsartiklar och även delat detta vidare när jag känt att jag står bakom det. Med detta som grund såg jag mitt deltagande på knytkonferensen som ett fantastiskt tillfälle att träffa nya människor och höra om saker jag nog aldrig skulle göra annars. Jag hade därför inte förberett mig något speciellt och visste egentligen inte mer om de olika passen än rubrikerna när jag stegade in i lokalen på Muraregatan.

Är många medlemmar det viktigaste?

Det var faktiskt redan under det första passet med Ulf Johansson där han pratade om Mål- och verksamhetsinriktning som jag började fundera. Tyvärr var passet för kort så jag hann inte riktigt tänka färdigt och säga något innan det var slut. Mitt andra pass blev det, där Sören Fohlström pratade om Växa som förening – Värvarpool och medlemskapsteori, och det förstärkte de funderingar som börjat gro under det tidigare passet. Båda pratade om hur man ska locka medlemmar att engagera sig mer och hur man ska värva nya medlemmar. De ville hitta nya vägar, nya lösningar men visste inte riktigt hur. Det är samma problem som alla föreningar jobbar med.

Det jag reagerade mest på att det var så stort fokus på att värva nya medlemmar och försöka hitta på meningsfulla aktiviteter till dessa så att de vill stanna kvar och gärna göra något i föreningens namn. Jag blev dock snabbt införstådd med att det krävs ett stort antal medlemmar för att man ska kunna behålla sin position som remissinstans i det stora antal frågor som är fallet idag. Det är full förståeligt. Jag fick ändå en känsla av att det nästan var lite skygglappar på.

Stöd utan medlemskap

Jag är inte nykterist och jag är inte medlem. Frågan är om jag någonsin kommer att bli medlem. Det betyder inte att jag inte delar vissa värderingar av de som IOGT står för och jobbar med och mot. Jag är inte heller medlem i Svenska kyrkan, men jag delar även här en stor del av de humanistiska värderingar de står för och den hjälpverksamhet de utför är i många avseenden fantastisk. Samma sak gäller inom politiken. Hur många drar sig för att bli medlem i ett parti på grund av att de känner att de ”måste” ha samma uppfattning i alla frågor för att kunna det?

Jag menar att det är dags att tänka på medlemskap på ett nytt sätt. Jag tror att ideellt engagemang har förändrats över generationerna. Mina far- och morföräldrar var medlemmar i föreningar och partier på livstid och delade värderingarna med sina föreningsfränder i vått och torrt. Så är det inte längre, inte i samma utsträckning. Datoriseringen av samhället i kombination med en ökad individualisering av detsamma gör att det gemensamma inte är lika i ropet längre. Ändå finns det mycket energi och engagemang hos människor som vill vara med och förändra och påverka men som inte är beredda att bli medlemmar. Det nya medlemskapet bör anpassas till detta.

Sociala medier som verktyg

Jag skulle aldrig sitta och skriva detta om jag inte tagit del av den information jag gjort eller använt de verktyg jag gör. Datoriseringen och de sociala medierna medför fantastiska möjligheter att ta del av information på sätt som inte var möjliga för tio år sen. Jag delar med glädje saker från olika föreningar, medier och källor som är egentligen bara har en sak gemensamt – de intresserar mig och gör mig engagerad. Jag är inte medlem men hjälper ändå till att sprida flera föreningars budskap och jag engagerar mig i sakfrågor.

Att få fler att ta efter Christian Dahlqvist, Johnny Mostacero och Oskar Jalkevik, när de bloggar, delar, diskuterar, filmar och twittrar om både ditten och datten gör att många frågor avdramatiseras, det blir inte lika avslöjande att prata till exempel nykterhet. Det gör att  ännu fler kommer göra det. Såna som jag. Potentiella medlemmar. Nyktra. Det bör tas med i planen.

En spännande tid till mötes

Nu är det snart dags. Dags för mig att agera nämndeman i Tingsrätten. Jag har idag varit på en kortare introduktion och rundvandring i Tingsrättens lokaler i Halmstad. Nu känns det helt plötsligt verkligt.

När jag i förmiddags steg innanför dörrarna på Tingsrätten möttes jag av två väktare som bad mig lägga alla lösa föremål i små lådor av plast och att placera mitt bälte på samma ställe. Det är inte varje dag det är säkerhetskontroll men idag var det tydligen lite högre risk. Jag gick igenom stålbågen utan att höra några varningsklockor och väktarna log åt mig och sa ”Det där gick ju bra”. De verkade lägga märke till min villrådighet och nickade när jag konstaterade att trappan ledde till receptionen på andra våning. Jag tackade och gick.

Där uppe möttes jag av en telefontalande polis. ”Ojsan” tänkte jag högt och med ett pirr i kroppen gick förbi och fram till luckorna i glas där jag tittade åt en kvinna en bit innanför samtidigt som jag ringde på klockan. Efter en kort stund kom en man med grånat skägg och öppnade en av luckorna. Jag delgav honom mitt ärende och han svarade att han var den jag sökte. Jag förklarade vem jag var och han tittade frågande på mig en kort stund. ”Javisst ja, det är du. Jag kommer ut och möter dig”. Rundvandringen hade börjat.

Oväntat möte

Jag fick snabbt klart för mig varför det var väktare och poliser i lokalen när jag stötte på Leif Silbersky i korridoren. Det gällde Charkas, det stora assistansmålet. Det är ett stort mål som handlar om stora summor pengar från olika felaktigt grundade bidrag som i vissa fall ska ha förts ut ur landet. Nämndemännen i det målet har inget annat mål under tiden eftersom det är så stort och krävande. En nämndeman sitter i samma mål hela tiden. Om någon blir sjuk får denne inte komma tillbaka eftersom det gäller att ha den kompletta bilden klar för sig.

Visandes lokalerna förklarade och beskrev min ciceron hur och var saker händer och hur jag ska ta mig till rätt plats när det väl blir dags. Vi tittade in i stora salen där det för tillfället var paus och jag fick förklaring till varför åklagaren sitter där han/hon gör. Möjlighet till reträtt vid fara eller hot. Jag reflekterade över att tilltaladebänken nästan hade lika många platser som åhörarbänken.

Ideella krafter behövs

Vi gick vidare till Nämndemannarummet, jag fick se häktesrummen, garaget och de andra salarna. Jag mötte två häktesvakter och sex nämndemän men inga förhärdade brottslingar. Vi pratade om vittnesstöd och det fantastiska ideella arbetet som Brottsofferjouren ställer upp med. Vi avslutade genomgången med att skaffa mig ett passerkort och ta den rätta vägen in i lokalen för att se att allt fungerar som förväntat. Jag tackade och vi sa adjö, övertygade om att ses igen.

Sen gick jag och köpte ett par jeans.

===

Nu börjar allvaret och det ska bli ruskigt intressant och förhoppningsvis utvecklande.

Sociala medier i politiken

Gång på gång upplever jag att Socialdemokraterna i Halmstad är ensamma om att verka på digitala plattformar. De är mig veterligen det enda partiet som aktivt använder Facebook och Twitter för att skapa dialog med väljare och medborgare. Känslan blev än mera påtaglig idag när det gick upp för mig att ”1000 dagar kvar till valet” inte bara är en S-grej utan startskottet för en hel arbetsgrupps insatser för att öka engagemanget och dialogen i Andersberg inför valet 2014.

Bristen på aktiviteter i sociala medier bland de små partierna kan jag förstå om man funderar över vilka resurser de olika partierna har i förhållande till valresultatet. Detta gör också att Moderaternas val att vara helt osynliga är för mig en gåta.

Varför?

Blogga för öppenhet och dialog – men var?

Jag har sen i mars månad använt mig av sociala medier i rätt stor utsträckning för att dela tankar och information som jag tror är intressant för andra.

Efter att ha läst massor av flöden i Twitter, Facebook, bloggar och Google+ finner jag att många samhällsdiskussioner rör storstäderna och de politiker som lever där. Det är kanske inte så konstigt eftersom alla riksdagsledamöter verkar i huvudstaden. Det som däremot är konstigt är hur fort de som kommer från mindre städer verkar tappa sina rötter.

Varför är det så svårt för samhällsorgan i små och medelstora städer att jobba med sociala medier och öppenhet?

PK-media och hjärntvätt

Jag har länge funderat på vilka som avses när SD och Kent Ekeroth pratar om PK-media. Är det alla medier utom Avpixlat och de som tycker som de själva? Finns det någon oliktänkande som inte ses som hjärntvättad? Ibland verkar det faktiskt inte så och det är bedrövligt.

Att ifrågasattesätta det här uttalandet http://bit.ly/tYsi2H är kanske PK? Är jag hjärntvättad om jag inte anser att det är sanningen?

Är jag PK bara för att jag tycker att grova generaliseringar är fel, att jag inte tror på att alla muslimer lär sig terrorism i skolan?

Jag avslutar med en favorit:

Vem är mest dåraktig? Dåren eller den som följer?

Sociala medier – hur når jag ut med mitt budskap via twitter, facebook eller blogg och vem läser?

När jag läser detta blir jag lite orolig att sociala medier ska ses som ytterligare en anslagstavla för ett budskap, en megafon på ett torgmöte och ännu ett incitament för medborgaren att inte se politiker som människor.

Den traditionella politikens kommunikation är mycket enkelriktad utom under valår och har gjort att fler medborgare än någonsin är ointresserade av politik. De protesterar organiserat i sakfrågor, men alldeles för sent, och de misstror politiker i mycket och saknar mycket insikt i vad ett politiskt uppdrag egentligen är. De känner sig utanför och inte involverade.

Att använda sociala medier till att sprida sitt budskap utan att fundera på hur och vad konsekvenserna blir är inte bra och kan rent av vara dåligt ur varumärkessynpunkt.

Mediaplan 
Jag är av åsikten att om ett politiskt budskap ska nå ut ordentligt krävs en delaktighet från avsändaren. Att posta budskap på twitter, facebook och i bloggar ska bidra till dialog och för att det ska bli bra krävs egentligen inte så mycket mer än att ha en plan.

Planen kan innehålla hur ofta man ska vara aktiv på twitter, facebook eller i sin blogg, hur man ska hantera kommentarer (vad tillåter man, ska kommentering vara öppen eller granskad m.m.) och var man gör det (på respektive ställe eller hänvisar man till ett ställe) osv.

När jag i förra veckan var med och diskuterade att sprida sitt budskap i tidningar via debatt och insändare kom frågan upp om hur man ska hantera kommentarer på insändare och debattinlägg på tidningars hemsidor. En social medieplan bör innehålla ett svar på detta ex.v. att man hänvisar till sin egen blogg och håller alla kommentarer och diskussioner där.

Det kan vara enkelt
Vidare vill jag höra hur andra ser på monolog vs dialog i sociala medier, hur man skapar och vårdar ett varumärke och hur man jobbar för att få ett medborgarengagemang genom sin närvaro på sociala medier. Hur definierar du närvaro? Hur optimerar man utväxlingen? Jag tror på att visa att man läser andras bloggar och flöden, vara aktiv, kommentera och länka, bidrar till att fler vill läsa just ditt budskap.
Det är också viktigt att det framkommer hur man kan göra det hela enkelt för att så många som möjligt kan delta med så lite insats som möjligt, med tanke på att alla har begränsat med tid att ägna sig åt det här. Sociala medier kräver oftast inte mer tid, bara annan tid ex.v. via minskad tid framför TV.

Avslutningsvis vill  tipsa om lite böcker:

Politik 2.0 av Brit Stakston

Gilla! Dela engagemang, passion och idéer via sociala medier av Brit Stakston

Flöden, kvitter och statusuppdateringar – en guide om omvärldsbevaknignar på nätet av Anders Thoresson, finns gratis på www.iis.se

Resonera mera – annars tas vi över av Borg

Under de senaste veckorna har det i Hallandsposten debatterats om Halmstads flyktingmottagning. Det är lite oroväckande att de enda politikerna från Halmstad som deltar är från SD. Inte en enda annan lokal politiker har uttalat sig. Det har däremot en Fp-politiker från Hylte.

Jag har behandlat ämnet i några tidigare inlägg 15/10 och 16/10 och i lördags kom det ytterligare en replik i debatten, den här gången från Oleg Datsishin (SD), där han kommenterar Niclas Erlandssons tidigare svar.

Det är i huvudsak tre saker jag vill kommentera.

Papperskorgar

Till att börja med avslutar Niclas E med, vad jag tycker, en olycklig formulering.

Flyktingpolitiken är gemensam för vårt land, och ansvaret ska delas mellan alla kommuner.
Så att det då skulle genomföras en folkomröstning i Halmstad, som SD kräver, hör hemma i papperstunnan.

Till saken hör att en ledare i Hallandsposten tidigare uttryckt sig i termer som att alla SDs motioner hör hemma i papperskorgen. Jag tycker att det är fel att bara för att det är SD så ska allt förkastas. Möt det ärligt i stället för att hela tiden vara tysta och klassa det som skräp. Det beteendet kommer bara föda mer motstånd och än mer sympatier för SD. Därför behöver Niclas stöd i sitt debatterande med SD.

Halmstads politiker – skärp er!

Möjlighet till påverkan

Olegs D gör sedan sin egen tolkning av Niclas Es åsikt om folkomröstning. Oleg D skriver:

Men Folkpartiet i‑Sverige verkar tycka att folket här bör rösta en gång per fyra år och sen hålla käften.

Här har du fel Oleg D. Det finns fler sätt än val och folkomröstningar för påverkan. Det handlar om folkrörelse och engagemang. Ställ krav och visa intresse och sträva efter förbättring.

Yttrandefrihet och sanning

Som avslutning i sitt inlägg skriver Oleg D att:

Vi i SD förnekar inte folkets rätt att yttra sig och veta sanning.

Självklart Oleg D, ska folket ha rätt att yttra sig. Vi får säga nästan vad vi vill, vart vi vill och när som helst, men jag undrar fortfarande vad en folkomröstning i Halmstad om flyktingmottagning har med sanning att göra? Sanning om folkets åsikt, ja, men vad mer?

Assimilering

Till sist vill jag förklara rubriken. Niclas E måste få hjälp av lokala politiker i diskussionen med SD. Om man fortsätter tysta deras förslag genom att hänvisa dem till papperskorgar runt om i kommunen eller om man fortsätta att träta mellan S och Alliansen, så kommer stödet för SD att öka och till slut kommer de få reell makt och alla tvingas assimileras, på samma sätt som Borg gör i Stark Trek.

Uppdatering om folkomröstning

Jag börjar med att uppdatera gårdagens post.
Efter förfinad sökning hittade jag länken till ledaren och införde den i posten. Sen måste jag bara kommentera själva ledaren också. I min värld ska en ledare vara lite bättre och hålla en lite högre nivå än vanligt fikabordssnack och med tanke på det avslutas den på ett riktigt korkat sätt.

Motionen kommer tack och lov att gå samma väg som tidigare motioner från det hållet – nämligen rakt ned i papperskorgen, där den hör hemma.

Att utgå från att allt som SD säger är idiotiskt föder bara mer sympatier. Granska i stället det de säger och bemöt det konstruktivt.

——

Så till den nya informationen jag hittade när tittade lite noggrannare i lördagens HP idag. Det var en andra tråd om SDs motion om folkomröstning om Halmstads flyktingmottagning. I går skrev jag som sagt om Ronny Ledströms kommentar på en ledare och idag fyller jag på med mer.

I HP igår tycker signaturen L Johansson att folket ska få bestämma i frågan om Halmstad ska ta emot fler flyktingar eller inte. LJ tar sats i Niclas Erlandssons insändare och tycker att om vi har råd med att ta emot flyktingar har vi också råd med en folkomröstning. Det är förmodligen sant, men som jag skrev igår, helt ointressant. Att blanda in åsikter via en folkomröstning är inte bra.

Det är däremot viktigt att politiker vågar göra förändringar som leder till det bättre, men det är en annan sak. Att förändra flyktingpolitiken är ett tabu ämne. Men fram med diskussionen, ta den öppet och gå inte som katten kring het gröt. Använd inte argument som är tomma bara för att verka övertygande. Försök förklara hur ni resonerar. En politiker som försöker verka trovärdig men använder konstiga argument blir bara offer för förakt.

Sanningen i form av folkomröstning

I en debattartikel i fredagens Hallandsposten frågar sig Sverigedemokraten Ronny Ledström

Varför är  HPs ledarskribenter så rädda för en demokratisk folkomröstning?

Frågan kommer från en ledare i Hallandsposten den 7 oktober och från SDs hårt drivna invandringspolitik och det faktum att SD har lagt en motion till Halmstads kommunfullfäktige om att avsluta avtalet med Migrationsverket om att ta emot 150 flyktingar per år. Ledström menar att detta är den enda delen i invandringsfrågan som kommunerna själva kan påverka och tycker vidare att

Halmstadborna borde i en demokratisk anda få säga sitt i en fråga som påverkar Sverige och Halmstad så oerhört ekonomiskt och socialt som invandringen

Det är just det, att i en fråga som påverkar Sverige och Halmstad så oerhört ekonomiskt och socialt, kan man inte låta åsikter och känslor bestämma allena. Kunskap i sakfrågan måste få vara avgörande. En folkomröstning handlar inte om folkets samlade kunskap i en fråga, utan folkets samlade åsikt i frågan. Folket kan omöjligt ha all kunskap som krävs för att kunna ta ett bra beslut.

Därför, Ronny Ledström, är nog Hallandspostens ledarskribenter och jag rädda för att Halmstadborna ska få säga sitt. Ett beslut baserat på åsikt och inte kunskap är oftast ett dåligt beslut. Det är därför dags att börja tala allvar med SD och snacket om folkomröstning.

Uppdaterad 16-okt, 2011
Efter förfinad sökning hittade jag länken till ledaren och införde den ovan. Sen måste jag bara kommentera själva ledaren också. I min värld ska en ledare vara lite bättre och hålla en lite högre nivå än vanligt fikabordssnack och med tanke på det avslutas den på ett riktigt korkat sätt.

Motionen kommer tack och lov att gå samma väg som tidigare motioner från det hållet – nämligen rakt ned i papperskorgen, där den hör hemma.

Att utgå från att allt som SD säger är idiotiskt föder bara mer sympatier. Granska i stället det de säger och bemöt det konstruktivt.

Avstå sociala medier – en förlust för politiker

Nio till ett i P4 Blekinge hade ett inslag om sociala medier den 14 september.

Inslaget innehöll två intervjuer och i den första var Björn Fries (@bjornfries) och Mattias Lyckne (@olyckne) med som två av Blekinges främsta twittrare.

Björn sade (icke helt ordagrant):

Väldigt lite av beslutsfattare i Blekinge som är aktiva. Nästan alla har Facebook men man är ganska defensiv […] Men det är ganska korkat. Du får en enorm uppmärksamhet om du vill och skicklig.

I andra intervjun var Niklas Svensson (@niklassvensson) och Annicka Engblom (@annickaenglblom) med som politisk reporter respektive riksdagspolitiker, båda med rötter i Blekinge. Här pratades det mest om riksdagsledamöter i relation till twitter och social medier.

Jag håller helt och hållet med Niklas och Annicka när de säger att riksdagens ledamöter har mycket att vinna på att vara aktiva i sociala medier och framför allt svara på frågor de får. Två bra exempel från Niklas på detta var Gudrun Schyman (@gudschy) och Göran Hägglund (@goranhagglund) som båda agerar ypperligt på twitter och verkligen är två av de mest aktade politikerna där.

”Dessvärre” håller jag också med Björn i citatet ovan. Situationen är precis likadan i Halmstad och Halland. Det är nästan uteslutande heltidspolitiker med anknytning till riksdagen som är aktiva i sociala medier. De verkar vara de som har tid till det. Saknaden av regional- och lokal dialog är stor.

Jag efterlyser en rejäl uppryckning bland landets region- och lokalpolitiker. Min begränsade personliga erfarenhet säger att de lokala partierna inte har någon kunskap om potentialen hos de sociala medierna. Deras mediaplaner innehåller utbildning i insändarskrivande och det scheman för när man ska delta i replikskiften i tidningar. Inte mycket om att dialogen med medborgarna ska föras hela tiden, hela mandatperioden. Inte en tanke på sociala medier. Kanske lite, i få ord och i väldigt lite stil.

Vems är ansvaret? Dels jag tycker att partiernas centrala delar på riksplan har det övergripande ansvaret att informera och utbilda sina region- och lokalavdelningar. Exempelvis har Centerpartiet en IT-minister och de strävar efter att vara Sveriges mest öppna parti. Ett sådant uttryck ställer höga krav, bland annat de jag nämner här. Precis som på en arbetsplats där chefen måste visa intresse och ställa krav för att få ut maximalt av de anställda bör också politiker agera på likande sätt.

Det är inte bara deras ansvar. Det är också mitt och det är därför jag skriver det här. Jag vill veta om det är fler som tycker och tänker som jag och kanske når jag någon lokalpolitker med mitt inlägg.