Utanförskap och hat

En kort stunds frustration över flera upplevda motgångar i mitt sociala nätverkande har jag efter en svalkande dusch med samlande av tankar fått igång skrivandet.

Norge, Oslo, Utöya. Det är bedrövligt. Jag har svårt att i ord sammanfatta vad jag känner så jag nöjer mig med – bedrövligt och förfärligt. Jag tror inte att jag har begripit det hela ordentligt. Jag är så besviken på att det ska vara så här. Detta hat.

Inte blir min uppfattning av läget bättre av allt analyserande, twittrande, bloggande, rapporterande som sköljer över oss. Vad ska jag lyssna på? Vad bör jag lyssna på? Vem säger sanningen? Vem tolkar situationen rätt? Är sanningen enkel? Ja, frågorna är många och jag vill beskriva vad jag känner, med risk för att få smaka på hårda ord från någon som inte tycker som jag.

Efter att ha fått ett par rekommendationer om att lyssna på Jan Carlzons Sommar-program från i söndags 24 juli, lyssnade jag på det härom dagen. Utan att veta vad han skulle prata om satte jag igång pod-sändningen. Till saken hör att jag har lyssnat på alla Sommar-program sedan 2005. Alla. Mångfalden ger mig perspektiv och upplevelser som jag aldrig skulle få för mig att skaffa annars. En del program är jättebra och andra är sämre. Jan Carlzons program är helt klart värt att lyssna på, särskilt så här i svallvågorna efter terrorattentaten i Norge. Mer om det lite senare.

De senaste dagarna har väldigt många analyserat vad Anders Behring Breiviks handlande beror på. Några skyller på islamiseringen, några ser honom som en ensam sjuk galning och andra vill koppla hans agerande till den miljön han umgicks i. Fler åsikter finns säkert. Men det jag vill skriva om är utanförskapet. Isoleringen och ensamheten. Brist på självkänsla. Upplevd saknad kärlek. Det är saker som jag tror Anders Behring Breivik har känner till och här jag tycker Jan Carlzon uttrycker sig bra. Lösningen är enkel. Börja hälsa på människor i hissen. Hälsa på de du möter på gatan, i trapphuset, i affären. Hälsa och säg hej. Det räcker. Då talar du om att du ser personen och att du respekterar denne. Jag tror nämligen att det uppstår en anonymisering på grund av att vi inte hälsar på personer vi möter och att det orsakar ett utanförskap. Låt mig försöka förklara.

Genom att inte hälsa på människor distanserar vi oss till dem och vår fantasi börjar jobba fram en falsk bild av individen. När detta fortgår under längre tid bygger vi upp ett stort galleri av förutfattade meningar eftersom vi inte känner till verkligheten. Vi har inte varit där på riktigt. Dessa bilder kan ge upphov till politikerförakt, hat mot fortkörande BMW-förare och en mängd felaktiga generaliseringar av olika slag. När många människor dessutom gillar medhåll och undviker konflikter så är det inte konstigt om de söker sig till sammanhang där de får precis detta. Där växer sig fantasibilderna starkare och för några går det för långt och grova generaliseringar och felaktiga analyser görs och hat uppstår. En del spränger till och med bomber och dödar människor.

Om vi i stället börjar prata med folk vi möter märker vi att politiker, kändisar, de med finare bilar, i fulare kläder, med annan kulturell eller religiös bakgrund, är riktiga människor. Den uppfantiserade figuren försvinner och vi ser den nakna sanningen, verkligheten. De vi ser är precis vanliga människor. Allt blir avdramatiserat. Dessutom blir de vi möter sedda för den de är. De växer lite i och med det.

Så, gå ut och stick hål på anonymitetsbubblan och upplev mötet med människor! Bekräfta dem du möter. Det skapar glädje och lycka och det är beståndsdelar i kärlek och det mår alla bra av.

Jag talar av egen erfarenhet när det gäller generaliseringar och ett uppbyggt och orättvist riktat hat. Så jag vet att jag har rätt. Det funkar.

Läs även andra bloggar om: ,

Semester – politiklös tid

Har hela Sverige stannat politiskt sett? Jag tror banne mig det.

Traditionellt sett lever politikerna och partierna frånskilda övriga medborgare fram till ungefär en månad innan valet och då sätter de igång och presenterar och debatterar sinsemellan med förhoppningen att de ska få våra röster. Demokratiskt? Inte just det, men man luras lätt att tro det och det får stor plats i media.

När valet väl är avgjort ska regeringsbildning ske,  nya ministrar, departement och utskottsplatser ska skapas och tillsättas. Vid enstaka tillfällen ska även ett eller flera partier analysera eller stuva om på grund av valresultatet. Även dessa delar får stor plats i rapporteringen.

Tiden går och ibland är det fullt upp ända till Almedalsveckan då allt kulminerar och nästan inget annat verkar hända. Anti-klimax blir när veckan är slut och ALLA går på semester. Där är vi nu.

En intensiv höst, mycket har hänt under våren och sommaren har börjat gotländskt. Ett perfekt tillfälle för politikerna att gå tillbaka till vardagslunken och strunta i oss andra i dryga 2 år och göra oss varse det kommande valet genom en partiledardebatt.

Jag längtar faktiskt till hösten och Centerpartiets kongress i Åre. Utan den skulle nog insomnandet bli ett faktum. Nu finns det åtminstone en chans till fortsatta politiska diskussioner och en ny uppgradering av politiken, en version närmare 2.0.

Sveriges öppnaste parti – tomt snack eller fullaste allvar

Efter att det igår avslöjades att en moderat politiker i Farsta fått sin blogg nedstängd av vad som antas vara ”högre” moderater har diskussionerna kring öppenhet, transparens och den nya politiken, 2.0, tagit fart ordentligt.

Den som var först ut med uppgifterna igår var Mikael Persson, @mikaelpersson, genom att skicka ett meddelande på Twitter. Efter en kortare diskussion med bl.a. mig skrev han ett blogginlägg om hela händelsen. En av de andra som var med i Twitter-diskussionen var Björn Nilsson, @beelzebjorn, som också gjorde en klok kommentar på sin blogg.

Varför tar jag upp det här? Jo, Solnas C-märkta kommunalråd Magnus Andersson skrev igår om Centerpartiet som Sveriges öppnaste parti i samband med att det nu ska beredas för en ny partiledare i Centerpartiet efter att Maud Olofsson meddelat att hon inte ställer upp till omval på höstens kongress i Åre.

Att vara Sveriges öppnaste parti blir inte lätt.

Professorn i statsvetenskap, Ulf Bjereld skrev redan 14 januari om att Socialdemokraterna måste bli Sveriges öppnaste parti.

Anders Wallner skrev 2 april om sitt arbete som trolig blivande partisekreterare i Svergies öppnaste parti – Miljöpartiet.

Med (minst) två andra partier som aspirerar på titeln som Sveriges öppnaste parti och med den typen av förtroendevalda representanter som bubblade upp till den Moderata ytan igår kommer det att krävas mycket av den organisationen som vill lyckas bli det den strävar efter. Att öka öppenheten i partiet är inget man gör på en eftermiddag eller i en handvändning, inte ens om man som Centerpartiet, innehar platsen som IT-minister.

Det är långt ifrån alla delar av Centerpartiet som över huvud taget vet vad man kan använda sociala medier till och ännu mindre vet vad det innebär och krävs för att ha dem som arbetsredskap. Det funkar nämligen inte att använda ex.v.Twitter eller Facebook som ännu en arena för megafonen. Det skapar bara irritation.

Om Centerpartiet ska lyckas med att bli Sveriges öppnaste parti måste de efter kongressen i höst sätta igång med att sprida kunskapen till alla delar av partiet, alla regioner och kommuner måste få gå utbildningar i hur man använder digitala och sociala medier, och hur man ska hantera representanter som skapar dålig publicitet för partiet. Censur är nämligen inget alternativ för ett öppet parti.

Görs inte detta kommer inte Centerpartiet lyckas. Vare sig att blir Sveriges öppnaste parti eller att hålla sig kvar i riksdagen 2014.

Läs även andra bloggar om: , ,

Digital plan saknas inom lokal politik

Carl Fredrik Graf

Efter att ha läst att Halmstads Moderata kommunalråd och tillika kommunstyrelsens ordförande Carl Fredrik Graf ska göra uppehåll i bloggandet pga tidsbrist ville jag ta reda på mer. Jag började med att skriva en kommentar till blogginlägget men efter 2,5 veckor utan svar beslöt jag mig för att mejla.

Jag beskrev kort jag tycker att det ökande politiska föraktet och bristen på intresse för politik och samhällsengagemang till stor del beror på att politiker och tjänstemän i stort sett är osynliga förutom i ledare, insändare och artiklar i tidningarna vilket leder till att människor känner att de inte kan påverka. Det krävs en ändrad inställning hos både politikerna och tjänstemännen för att öka öppenheten och transparensen och skapa en känsla av tillhörighet och att kunna påverka.

Carl Fredrik Graf menar tidigt i sitt svar till mig att

En bra blogg bör aktualiseras varje dag. Det är ofta inte möjligt att klara. Kanske är 3-4 ggr per vecka mer rimligt.

Jag anser att redan här har han fel. Det viktiga är inte att uppdatera bloggen ofta utan att vara där, att göra det. En gång i veckan, varje dag, korta och långa inlägg om vartannat, det är inte så noga – men var där! Hellre kort än långt om något.

Vidare menar han

Strategin för hur bloggandet ska skötas måste vara upp till var och en politiker. […] De allra flesta är politiker på sin fritid.

Även här tycker jag att han har fel. Strategin för digitala och sociala medier ska skötas av partiet precis på samma sätt som det finns en medieplan för traditionella medier. Hur ska insändare skrivas? Hur ska repliker och ledare författas? Detta görs säkert även av fritidspolitiker så det är bara en fråga om inställning till sociala medier.

De politiker och det parti som anammar detta först kommer att få ett försprång när det kommer till att skapa engagemang och därmed få fler röster och medlemmar.

Är politiken öppen eller elitistisk?

Jag skrev den 9 Maj ett inlägg om ytterligheterna i politiken och vad som kanske är på gång om inget händer. Jag tänker här ge lite mer detaljer och lite av ett förtydligande av min egen ståndpunkt.

I en insändare i Hallandsposten den 17 Maj skrev Harry Wohlin Struwe om ökad medborgardemokrati genom röstning i enskilda frågor. Han verkar känna sig utestängd från den politiska arena. Det stämmer riktigt bra med mina tankar om demokrati i realtid och fullt inflytande från medborgarna i nästan alla frågor som rör samhället och innefattas av dagens politik.

Per Carlsson, vice ordförande FP Halmstad, svarar i Hallandsposten idag genom att poängtera problemet med ansvar i en direktdemokrati. Samtidigt anser Per Carlsson att ”politiken är öppen för alla som vill”.

Jag håller med båda men bara delvis.

Idag röstar vi vart fjärde år på det parti som bäst stämmer överens med våra värderingar och som lyckas övertyga dig om att de är de bästa på att föra landet att det hållet du vill. I detta håller jag med Harry Wohlin Struwe. Att alla som vill kan engagera sig i ett politiskt parti och driva sina egna värderingar är en sanning med modifikation. Jag tror nämligen att det finns ett stort antal där ute som inte engagerar sig på grund av det föråldrade sättet som många politiska partier idag fungerar på. Att införa direktdemokrati är dock inte rätta vägen att gå.

Däremot tror jag att de politiska partierna måste släppa på sina gamla traditioner och verkligen öppna upp för förändring och ta in tankar och krafter utifrån. Även från de som inte är medlemmar. Centerpartiet gör det bland annat genom att sända direkt från möte på Stureplan i Stockholm med möjlighet att via chat delta i dialogen från distans. Miljöpartiet gör det genom att ta in Twitter på kongressen och verkligen ska satsa på social medier med ökad dialog. De hävdar dessutom hävdar att de är Sveriges öppnaste parti. En titel som även Centerpartiet tagit sig.

Framtiden måste innebära att väljare får delta i och utforma politiken under hela mandatperioden och inte endast en gång var fjärde år eller genom ett medlemskap i ett parti och på ett tråkigt gruppmöte i en trång lokal.

Öppenhet, transparens och direkt kommunikation ger en intresserad och engagerad väljarkår.

Det är också därför som jag tycker att det är tråkigt att Halmstads Moderata kommunalråd Carl-Fredrik Graf ska ta ett upphåll i sitt bloggande – ett steg i fel riktning.

Vindkraft i Kungsbacka – en kommentar

Jag hyser mina tvivel om huruvida regeringens vindkraftsplan är bra eller inte. Inte pga av vindkraften som energislag utan på det sätt som utbyggnaden ska ske på.

Jag anser att reglerna är otydliga och kravställarna är inte nog ifrågasättande avseende entreprenörernas regeltolkningar. Det gör att det kommunala vetot är enda livlinan enskilda kommuner har och det gör mig därför riktigt ont när kommunala representanter inte visar större intresse för något som kommer beröra så många. Om ni pratar om prioriteringar är det dags att prioritera detta.

En aktiv kommun är i dagsläget invånarens enda chans. Stå upp tills reglerna är justerade till att gynna alla.

Regelmakare i verkligheten?

Har det inte på senare tid uppdagats flera system där reglerna till viss del inte är anpassade till verkligheten? Jag tänker på exempelvis fas3-jobb och sjukförsäkringen men även vindkraftsetableringen som en del av energimålen.

Samtliga ovan nämnda förändringar har till syfte att förbättra de system som de ersätter och att föra samhället en bättre framtid till mötes. Nu visar det sig att detta inte stämmer eftersom det finns ett antal rejäla brister som tyder på att de som bestämmer och utformar systemen inte har full koll på hur saker egentligen fungerar. När sedan kritik framförs antas en försvarsställning och en sedvanlig pajkastning tar sin början. Jag har skrivit om detta beteende tidigare.

Jag önskar att fler som är med och bestämmer ger sig ut i samhället och testar på, jobbar, lever och verkligen försöker förstå vad det är de bestämmer om. Tänk om fler lokal- och regionalpolitiker tar sig tid att prata med de närmaste väljarna. Vilken chans till förståelse! Stig ner från maktens höga hästar och börja använda empati och inlevelseförmåga till att utnyttja ert mandat. Ni bestämmer inte för er egen skull utan för vår.

Det är därför Twitter och andra transparensfrämjande hjälpmedel är så betydelsefulla.

Centralt styrda partier eller demokrati i realtid?

Många av de traditionella politiska partierna tappar allt fler medlemmar samtidigt som politikerföraktet verkar öka. Tankesmedjan Sektor3 anlitade forskare från Örebro Universitet som gjorde en studie som funkar som ingångsmaterial till Makthavaröl på Nalen i förra veckan.

Några partier får fler medlemmar, andra inte. Vissa partier räds inte medlemstappet andra jobbar med att få bukt med vad de ser som ett problem. Här kommer ett par reflektioner från min vimsiga hjärna.

Jag har en uppsättning åsikter och värderingar. Det har de flesta. Och precis som jag har många försöka att passa in sina värderingar på ett politiskt parti för att vid ett särskilt tillfälle avlägga en röst i valen till kommun, landsting/region och riksdag. Hur många tycker att alla värderingar och åsikter stämmer helt överens med ett parti? Inte särskilt många tror jag och det är en stor anledning till att så få väljer att bli medlemmar i ett parti. Det är svårt som det är att bara rösta.

Om man ändå väljer att bli medlem i ett politisktparti kan man ju agera på ett antal olika sätt. Antingen jobbar du bara med det du håller med om och slutar med det. Eller så assimilerar du och antar samma värderingar och blir en i gänget. Troligtvis är det så. Tyvärr är detta ett problem som gör att hela den politiska styrning blir ryggdunkande och man början jobba för att behålla de strukturer som stödjer dina egna värderingar och fördelar.

Politik 2.0 innebär att partierna använder sig av nya arenor för dialog med väljarna. Exempelvis kan företrädare blogga och twittra för att på så sätt få fler att känna sig delaktiga och rent av kanske till en grad att de väljer att bli medlemmar. Men, partiernas huvudsakliga inriktning bestäms fortfarande i styrelserum och i de centrala leden.

Om vi går ännu ett steg länge – in i Politik 3.0 – kan partierna decentraliseras helt och hållet och lämna demokratin till folket fullt ut. Möjligen finns det inga partier alls utan bara en moderator som håller i omröstningar. Tänk dig själv om alla omkring dig har en portfölj där alla värderingar och åsikter finns samlade och om man tar och lägger ut dem på ett bord ser det inte mycket ut för värden. Men när någon annan lägger sina ovanpå kan man börja se strukturer på de stället där gemensamma åsikter går ihop. Om sedan fler lägger sina åsikter ovan på de tidigare blir fler och fler åsiktsstaplar högre och till slut ser man ett antal som är större än andra och det är de viktigaste sakerna att jobba med.

De som har lagt ihop sina åsikter på detta sätt behöver inte vara i närheten av varandra på ett partitraditionellt sett, utan har bara vissa gemensamma värderingar. Detta skulle för mig vara en ultimat demokrati där åsikter och värderingar oavsett bakgrund eller tillhörighet summeras och ger en verklig bild av samhällets vilja. Värt att kolla in det demokratiska experimentet i Vallentuna.