Retorik går igen – precis som mode

Otvivelaktigt har det i alla tider funnits samvetslösa människor, som inte har skytt att göra religionen till ett verktyg för sina politiska affärer. Ty hos dessa individer är det nästan alltid frågan om sådana. Men det är å andra sidan oriktigt att göra religionen eller konfessionen ansvarig för vad ett antal uslingar företar sig. Om de inte missbrukade religionen skulle de säkerligen missbruka något annat som kunde utnyttjas för deras låga syfte.

Ingenting passar en sådan parlamentarisk dagdrivare och odugling bättre än att, även om det är sent, hitta något som kan rättfärdiga hans politiska svindel. Ty så snart man ställer religionen eller konfessionen till svars för hans personliga dålighet och angriper dem med anledning därav skriker en individ i högan sky och tar himlen till bevis på hur berättigat hans föregående handlade har varit och hur det bara är han själv och hans munvighet som har räddat religionen och kyrkan. Det myckna skriandet gör att den övriga världen som är lika glömsk som dum inte upptäcker eller erinrar sig hela stridens verkliga upphovsman. Uslingen har alltså nått sitt syfte.

Att detta inte har något med religion att göra vet en sån listig räv mycket väl. Han kan tillåta sig att småle i mjugg medan hans ärligare men oskickligare motståndare tar stryk och till slut helt och hållet drar sig ur spelet, misströstande om mänsklighetens tro och heder.

Är det någon som tycker att retoriken och argumenten påminner om de som en del  SD-företrädare och sympatisörer använder sig av? Det tycker jag.

Ovanstående text är hämtat från Mein Kampf utgiven 1925-26. Vad som hände sen vet vi. Likheten blir nu mer skrämmande. Rent av otäck.

Politiska budskap säljer med mördande reklam

Eller att falla för populism är enkelt när många säger samma sak.

Jag hävdar att många Sd:are och deras sympatisörer har en huvudfråga – invandringen i allmänhet och islamisering i synnerhet. I övrigt är det bara ett fåtal politiskt aktiva som diskuterar andra frågor och dessa frågor kommer alltid i andra hand.

Ofta känns det som att Sd inte har någon bredare politisk plan utan snappar upp de frågor som inget annat parti har som sin stora, de ämnen där enskilda kommer i kläm och känner sig utelämnade, ignorerade och ensamma. På det får de en massa missnöjessympatisörer på köpet. För mig luktar det kortsiktig populism lång väg.

Hur som helst. Jag kikade in på Twitter-taggen #svpol idag. En tag som tidigare innehöll diskussioner kring svensk politiker allmänhet men som Sd-sympatisörer mer eller mindre tagit över och som nu mestadels innehåller diskussioner i ämnen och med ställningstaganden som är populära i gruppen.

Jag fastnade för följande tweet som jag kände jag ville kommentera:

@mrX:

#svpol. Det är nog tur för 7-klävern att folk faktiskt i stora lag inte orkar bry sig om politik. Om det ändras så skulle SD växa lavinartat

Mitt svar:

tror faktiskt att det är tvärtom. Om fler brydde sig skulle de inte rakt av godta saker som skrivs. Nu tar de den lätta vägen.

@mrX:

Det är just där som jag anser att du har 100% fel. Den officiella bilden är att SD är rasister. Kreti och pleti köper inte det.

Mitt svar:

100% fel? Om fler tog sig tid att granska reklamen skulle de inte köpa produkten. Givetvis väljer några den ändå.

@mrX:

Vanliga människor ser idag hur de blir utkonkurrerade av billig arbetskraft eller hur inv går före i bostadskön Det väcker vrede

Mitt svar:

många skulle också upptäcka att det inte är den viktigaste frågan, som reklamen säger, utan att annat påverkar och betyder mer

Här slutar diskussionen, åtminstone för kvällen.

För mig visar den en del av den svartvita inställning som finns hos en hel del ”politiskt intresserade” med åsikter. Man hör ett rykte, ser några som skriver om det, hör fler som talar om det men man ser inte saken med öppna ögon. Omedveten om att man kanske bara ser en liten bit av saken köper man produkten efter mördande reklam.

Kritik om kritik och att höja blicken

Jag läser en artikel i dagens Hallandsposten (dessvärre inte tillgänglig på nätupplagan) om närboende som riktar kritik mot det planerade skolbygget i Steninge.

Saker som ökad trafik, påverkan på kulturhistoriskt intressanta byggnader eller  icke existerande analys av miljökonsekvenserna finns bland yttrandena. Röster säger ”Jag har inget emot att man bygger en skola, men läget är inte genomtänkt”. Jag har hört det förut. Nästan varenda del.

Jag är intresserad av samhällsutveckling i allmänhet och vindkraftsutbyggnad i Åledstrakten i synnerhet. Kritiken är slående lika men går det att jämföra ett skolbygge och en vindkraftsparksbygge? Fundera kring hur ni skulle reagera i respektive scenario.

Om man enbart lever och tänker i sin egen lilla bubbla utan att någonsin lyfta blicken och försöka reflektera kring hur andra uppfattar sin situation är empatin långt borta. Jag jobbar med detta varje dag men då och då undrar jag fortfarande om en del kritiker ibland inte ropar lite väl högt för ingenting. Som nu.

Förskolans kvalitet – storlek eller personal?

I lördagens Hallandsposten läste jag om hur politiker och tjänstemän i Hylte ser på förskolegruppernas storlek. Tre politiker inom den rödgröna gruppen vill som ett första mål komma ner till riksgenomsnittet som är 17,5 barn per avdelning. I september var det 20 barn inskrivna per avdelning i Hylte, så målet är fullt förståeligt. Barn- och ungdomskontoret tycker att ”avdelningsstorleken är ett trubbigt instrument” och lyfter i stället fram antalet anställda per barn.

Barn i daghem/förskola (Skolverket)

Jag vet inte om det är artikelförfattaren som skrivit dåligt och inte lyckas få fram det som egentligen sägs och menas eller om det är jag som tolkar det galet, men jag får uppfattningen av att man till stor del jobbar för det ena eller det andra. Antingen är det antalet barn per grupp eller antalet barn per personal som är avgörande.

 

 

Tänk om det inte är svart eller vitt den här gången heller, utan att det bästa är en kombination av de två mätetalen? Ibland känns det som om denna frågeställning är  helt främmande för de som jobbar med frågorna. Varför är det så svårt?

Jag avslutar med lite statistik från Skolverket. Statistik som visar att antalet barn per avdelning har ökat precis som antalet barn per personal. Den stora försämringen kom i mitten av 90-talet som del av kommunernas försämrade ekonomi några år tidigare.

Frågan är om våra barns framtid går att värdera i pengar?

Bögar, blod och tokar

Säga vad man vill om turerna i Tillväxtverket och den pågående granskningen av Näringsdepartementets förehavanden men det pågår ett och annat vid sidan om.

Okej. Centerpartiets Annie Lööf har sagt att hon vill avskaffa karenstiden för homosexuella män att ge blod. ”Det är diskriminerande”. RFSL verkar vilja behålla karensen. Här har debatten fortfarande all chans att fortsätta vara sansad men så kommer nationalister och så kallade Sverigevänner in från sidan. Några hävdar att Annie Lööf vill att HIV-smittade bögar ska få ge blod som ett led i att utrota den vita rasen.

Hur dum får man bli?

Tweet

Jag svepte alltså igenom Twittertaggen #svpol härom kvällen och strax stötte jag på en tweet av @morkarins. Länken i tweeten går till ett inlägg på den (påstått) nazistiska siten nationell.nu och både inlägget och efterföljande kommentarer är smått otroliga. Om Lööf är otydlig i sitt uttalande (vilket inte jag tycker) kan man väl åtminstone försöka se att det finns en annan tanke bakom än den som tolkas fram. Ställa en klargörande motfråga som exempel. Otroligt bedrövligt och samtidigt skrämmande.

Bensinslut och migrationspolitik

Så var det dags för ännu en löprunda på asfalt.

Jag svängde ut på stora vägen och såg direkt den stillastående bilen. Bakom den stod en motorcyklist och pratade med bilägaren. När jag skulle passera bilen mötte jag två tempocyklister. Saken var klar, det var mini-triatlon på gång och männen var funktionärer. Lite konstigt var det ändå, det var ju rätt sen måndagskväll.

Tvekan skingrades lite när jag efter bara någon minut blev omkörd av tempocyklisterna som vänt en bit bort, precis som under tävling. Ju längre tid som gick och inga fler cyklister syntes till återkom osäkerheten.

På tillbakavägen stod fortfarande bilen kvar, men i ett annat läge. Lite längre fram och lite längre ut i gatan. Dessutom lite på snedden. Motorcyklisten var dock borta. Jag plockade bort öronsnäckan och frågade i steget om knuffhjälp var önskat. Jag uppfattade ett “…så klarar jag mig.” innan jag satte tillbaka hörluren, gjorde tummen upp och sprang vidare. Efter bara ett trettiotal meter hejdades jag av ett frenetiskt tutande som trängde igenom öronens sommarprogram. Min hjälp behövdes, trots allt.

Det visade sig att killen hade fått bensinslut och ensam knuffat bilen, en tvåtons Buick, i över en kilometer. Nu återstod bara några envetna små uppförsbackar innan målet var nått, men efter att på egen hand tagit sig dit han var krafterna nära nog slut. Så jag spände mina trötta ben och knuffade. En full löptur och en tung bil drog all kvarvarande kraft ur mina ben och axlar, men upp kom vi.

Målet för resan var mamman som bodde på gruppboende eftersom hon hade svårt att ta hand om sig själv bland annat på grund av cancer. Själv bodde han på Andersberg, ett höghusområde, sen 15 år tillbaka. Han beskrev hur läget blivit allt sämre sedan han flyttade dit – “…inte konstigt om man slänger ihop 60 nationaliteter på liten yta”. Han ifrågasatte Sveriges invandringspolitik – “…man tar ju in latmaskar, analfabeter och kriminella”. Själv flydde han och hans familj från Bosnien mitt under brinnande kriget för 20 år sedan.

Jag är inte kunnig i invandrings- eller migrationspolitiken men den uppgivenhet han visade upp är inget kul. Hur mycket av de problem han beskrev kan förändras med hjälp av en mer aktiv politik? Hjälp till att lära analfabeter läsa och skriva, utan det kommer de ingenstans. Ställ krav, ge verktyg och möjligheter för latmaskar att göra nåt. Detta borde även minska uppkommen frustration och till följd minskad kriminalitet. Jag tror inte på svart och vitt och därför tror jag inte att endast minskad invandring är en lösning. Det är där stora delar av debatten befinner sig, minskad invandring eller bibehållen på grund av humanitära skäl. Dags för politiker och beslutsfattare att tänka större och öka transparensen så att alla vi, potentiella rasister, vet vad som pågår.

Men som sagt, vad vet jag.

Uppdatering – vem dömer nämndemännen?

Jag skrev för lite sedan om hur tillsättning av nämndemän och till viss mån också politiker kanske bör skärpas. När jag då läste i ”Halmstad 7 dagar” fick jag uppfattningen av att de två incidenter som drabbat Tingsrätten på kort tid rörde två olika nämndemän vilket jag också kort skrev i mitt inlägg. I senaste numret av H7 har nämndemannen gjort ett uttalande som inte kan tolkas på annat sätt än att det är samme person som är inblandad i båda episoderna.

Jag undrar egentligen hur stort problemet egentligen är. Mer om det säger jag inte.

Vem dömer nämndemännen?

I Halmstad 7 Dagar ställer tingsrättens i Halland chef krav på bättre nämndemän i artikeln De nominerade måste vara lämpliga. Som nämndeman vill jag gärna kommentera.

För tillfället är en nämndemanskollega avstängd från tjänstgöring på grund av brottsmisstanke. I februari 2011 ska en annan nämndeman fått sparken från sitt uppdrag mitt under en mycket uppmärksammad rättegång. Tingsrättens chef, Jan Wirén, kräver nu bättre kontroll på de nämndemän som tillsätts.

Jan Wirén säger att

…det är viktigt att de kontrollerar vilka som nomineras till tingsrätten. […] De som sitter här måste vara lämpliga för uppdraget.

Jag kan inte mer än hålla med, men det föder lite frågor.

  • Vem är egentligen lämplig? Och vem är inte lämplig?
  • Vilka kvalifikationer ska man ha? Vad får man inte ha gjort, hur får man inte vara?
  • Vem bestämmer detta?
  • Är jag lämplig?

Vidare kan man föra över resonemanget på politiker rent generellt och fråga sig om urvalskriterierna behöver skärpas även där.

Ta och fundera lite på vilka ni vill ha i era domstolar och som politiker och låt andra höra det.

Bostäder i Halmstad

Läste i dagens Hallandsposten en insändare där en smått förskräckt Frösakullsbo ställer sig frågan om byggnation av fem femvåningshus och ett fyravåningshus är sättet man vill bevara och utveckla Frösakull på. Ärendet finns att hitta på kommunens hemsida för aktuella detaljplaner och samrådsmöten ska hållas i Frösakull 27 och 28 juni, för de som har särskilt intresse.

För inte allt för länge sedan pratades det väldigt mycket om det planerade höghuset på Nyhem, vilket gav upphov till kraftiga protester hos både boende och politiker. På kommunfullmäktigemötet 24 april var ärendet uppe och beslut togs att godkänna projektet.

Varför nämner jag dessa båda projekt? Gemensamt för dem är att de som bor i områdena inte verka vilja att det byggs nya bostäder där, åtminstone inte på det sätt som föreslås. Frågan är hur vi ska kunna säkerställa nybyggnad av bostäder i Halmstad centralort utan förtätning i de redan existerande områdena? Det blir ett givande och tagande och det handlar om att det blir högsta möjliga effekt utan att det svider för mycket. Där har vi det svåra.

De alternativ som finns är att vi ökar Halmstads yta ännu mer genom att ta skog eller åkermark i anspråk. För mig är det inget bra alternativ. Höghuset på Nyhem och projektet i Frösakull bidrar båda till ett antal nya lägenheter, däribland ca 100 hyreslägenheter, blir tillgängliga.

Så, vilket är bästa sättet att klara behovet av bostäder i Halmstad? Det är inte säkert vi får reda på men planer och ambitioner finns.

Ungdomsjobb

Sitter och läser i fatt bland alla mina sparade tidningar och hittar en intressant artikel i nr 13 av Dagens Samhälle som utkom i början av april. Nytt recept mot ungas arbetslöshet.

I ingressen står följande

Ungdomsjobb Sänkta ingångslöner eller mer utbildning. Rikspolitiker strider om bästa medicinen mot ungdomsarbetslösheten.

Motståndarna till sänkta ingångslöner menar att det kommer att leda till en mer generell lönedumpning. Företrädarna påstår att det inte handlar om att sänka lönerna för de som redan jobbar utan tanken är att de låga lönerna ska höjas så fort de unga anställda har blivit varma i kläderna och fått erfarenhet. Förhoppningsvis blir det så, men jag tror ändå att risken finns att löner sjunker på längre sikt.

Som alternativ vill oppositionen se utbildning av unga. Utbildning som gör dem mer anställningsbara. Tanken är god. De som står längst ifrån arbetsmarknaden kan mycket väl utgöras av människor som inte har någon högre utbildning eller har fel utbildning jämfört med de jobb som finns på arbetsmarknaden. Men långt ifrån alla vill anställa en oerfaren, nyutbildad.

Erfarenhet från arbetslivet blir allt viktigare och både regeringen och oppositionen har sina olika förslag på hur det ska ordnas med praktik. Jag vet inte vilken metod som är bäst.

Bild av pixteca Creative Commons BY-NC

Det är ett känt faktum att en nyutexaminerad eller nyutbildad och nyligen anställd person i större utsträckning gör fel på jobbat än vad en erfaren kollega gör. Dessa fel kostar arbetsgivaren pengar i form av förstört material, extra tid, sura kunder, ökad intern utbildning eller annat. Erfarenheten är därför en av de viktigaste delarna av alla.

I artikeln i Dagens Samhälle skriver Jonas Olofsson, forskare från Umeå

Enbart mer resurser till skolan eller en ensidig satsning på praktikjobb och sänkta ingångslöner hjälper inte.

Jag är beredd att hålla med. Dock tror att det finns en viss poäng med att sänka arbetsgivarens kostnader för nyanställda utan erfarenhet och rent av finansiera det genom att öka kostnaden för de erfarna lite granna. De förra har, som jag nämnt tidigare, andra merkostnader än de senare, som i stället har högre kostnad i form av lönenivån. En sådan omfördelning kan ses som solidarisk och kanske rent av självfinansierande.