En reflektion från verkligheten

Satt ute och åt med familjen igår kväll. Stora tjejen hade sovit över i sin mammas flickrum hos mormor och morfar. Vid bordet pratades om hur huset byggts till och byggts om i etapper, vem som sov i vilket rum med vem och allt var verkligt och begripligt.

Huset där jag växte upp är sålt sen nästan 20år och jag kan således inte alls samtala på det sättet med barnen. Lite samma sak gäller för det faktum att barnen aldrig träffat sin farmor. Kan liksom inte haka upp det på något konkret. Ingenting att koppla till.

Det får mig att känna mig smått rotlös.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.