Klimatförändringar – uppgift 3

http://www.youtube.com/watch?v=jqxENMKaeCU

Den tredje och sista deluppgiften i kursen Klimatförändringar, jordens resurser och samhället handlar om att jämföra källmaterialet från två huvudförfattare, reflektera över den enes optimism och den andres pessimism samt lägga fram och underbygga sin egen inställning. Det blev sådär – men godkänt. Sist kan ni läsa omdömet.


Klimatförändringar och åtgärder

Plan B eller en framtid i kaos

Faktaunderlagen

Den första stora saken jag lägger märke till är att Lester Brown skrev sitt förord till Plan B 3.0 i oktober 2007 medan Veronica Stoehrel skrev sitt i juli 2013. Det är nästan 6 års skillnad och det är lång tid i sammanhanget. Mycket kan hända på den tiden.

Vidare kommer mycket av Browns referenser kommer från 2007 och åren precis före medan Stoehrel har många av sina referenser från 2010 och 2011. Under dessa fyra år kan mycket inom forskningen ha skett.

Stoehrel tar upp medias roll i den allmänna opinionen, hur media påverkar enskilda personers uppfattningar i olika frågor genom exempelvis snedviktade debatter eller bristande kunskaper i hur forskningsresultat ska tolkas. Vidare hänvisas också till undersökningar gjorda av SIFO och FOI. I första fallet undersöktes svenskars attityder till klimatförändringar, och i andra fallet undersöktes svenska politiker och chefer. Jag tycker Brown missar att nämna kunskapen och inställningen hos människor i allmänhet och hos politiker och chefer i synnerhet.

Ytterligare en sak som skiljer de båda faktaunderlagen åt är att Stoehrel nämner företagens och lobbyorganistationers utövande av makt för att i vissa fall rent av förvanska verkligheten, i vissa fall genom att konstruera rapporter på ett sätt som får mottagaren att tolka den på ett visst sätt.

Positivitet eller pessimism

I förordet skriver Brown version 2 av Plan B gavs under 2005 var issmältningen oroande. Två år senare när version 3.0 gavs ut är issmältningen skrämmande. Det är inte särskilt konstigt att det lätt infinner sig en viss pessimism efter de ytterligare 6 år fram till Stoehrels utgivning. År där den önskade utvecklingen inte riktigt gått enligt Plan B. Detta kan vara en delorsak till att Stoehrel uttrycker en större pessimism än Brown.

Brown beskriver USAs omställning under Andra världskriget då de efter Japans bombningar av Pearl Harbour ställde om sin bilindustri till att i stället tillverka flygplan, stridsvagnar och skjutvapen på bara några månader. De införde dessutom ett förbud mot bilförsäljning som varade i nästan tre år. Brown menar att kunde USA då, så kan vi göra det igen nu – förändra världens energiekonomi som under krigstider (s.20). En klar positivism i de orden.

I slutdelen av Plan B 3.0 (p. 265) uttrycker sig Brown som att det är dags att agera nu. Han menar att det inte finns någon tid till åratal av förhandlingar om klimatet och därefter ytterligare år för ratificering av internationella överenskommelser. Men det är precis där vi är. Det är 2015 och vi har precis fått ett nytt klimatavtal. Många menar att det är ett väldigt tunt avtal utan särskilda förpliktelser och överenskommelser. Det har således gått åtta år sen Brown skrev sitt slutkapitel. I mina ögon är åtta år verkligen inte att agera direkt.

Brown pratar också om att återställa jordarna och att det återigen krävs agerande som under krigstider för att inte flera stater ska gå under på samma sätt som hände med tidigare civilisationer. En plan mycket kraftigare än Marshallplanen (som inbegrep återuppbyggnaden efter Andra världskriget) måste till (s.153).

Trots de negativa bilderna som visas upp lägger Brown ofta fokus på de positiva saker som har skett i världen de senaste två decennierna ex.v. den ekonomiska tillväxten i Indien och Kina vilket i båda fallen har lätt till kraftigt minskad fattigdom, helt i linje med FN’s beslut om halverad fattigdom i världen till 2015. I och med de båda ländernas utveckling kan fokuseringen flyttas till Afrika och sub-Sahara-regionen där läget är mer akut. Brown nämner också flera exempel där enskilda länder har gjort stora förbättringar avseende folkhälsa, utbildning, sexrådgivning och annat som i sin tur har lett till att världsomspännande organisationer som UNICEF har börjat använda liknande metoder och därmed spett på effekten ytterligare.

Brown tänker mycket teknik och historiska lyckosamma händelser men tar mindre hänsyn till människan med sina tankar och rutiner, mindre om makten och pengarna. Det benämner Stoehrel bland annat i kapitlet om hållbar utveckling och nyliberalism.

Min egen inställning

Veronica Stoehrel inleder sin bok (Stoehrel 2013) med orden

Bara de lyckligt omedvetna kan vara optimistiska i dagens samhälle

Tillsammans med mina egna värderingar ger de orden en känsla av att stora delar mänskligheten lever i förnekelse och med undertryckt skam över sitt eget leverne i en ständig kamp för att med alla till buds stående medel behålla den livsstil man har eller sträva efter något ännu bättre.

Mina egna smått filosofiska tankar har genom åren lett till följande fundering – kan man vara lyckligt omedveten om att man borde vara olycklig? 

Både Brown och Stoehrel talar om att den rådande ekonomin måste förändras för att det ska gå att vända klimatförändringarna. I sammanhanget gillar jag när Brown citerar Öystein Dahle, tidigare nordisk Exxonchef (Esso):

“Socialism collapsed because it did not allow the market to tell the economic truth. Capitalism may collapse because it does not allow the market to tell the ecological truth.”

Jag tror att det ligger mycket i det uttalandet och jag vänder mig historiskt. Socialism och kommunism har inte sällan lett till elände och nu är kapitalismen på väg dit med sin mer eller mindre utpräglade girighet. I båda fallen är det makten och pengarna som lockar och som förstör systemen. Den ständiga jakten efter mer och mer. Ingen sans och ingen måtta.

Under valrörelsen 2006 ställde jag frågan varför samhället och företagen hela tiden strävar efter att maximera tillväxten och vinsten? Varför går det inte att gå framåt lite makligt och eftertänksamt? Ett svar jag fick var att vi inte skulle få så mycket innovationer i ett så fall. Med erfarenhet i bagaget ser jag det som att de innovationer som tas fram skyddas av patent och sällan delas med andra. Därför blev det endast en liten begränsad vinst av det höga tempot i ekonomin.

Som jag ser det kan marknaden möjligtvis tillåtas styra helt när det handlar om icke avgörande saker som inte är tidsberoende och utan större konsekvenser om något skulle gå snett. I fallet med klimatförändringar passar det inte. Tid har vi inte – marknaden är alldeles för långsam och protektionistisk. Ämnet är alldeles för viktigt – går det snett blir konsekvenserna ödesdigra.

Under många av de senaste åren har en delningsekonomi växt fram. Inte bara återbruk och delning av saker utan även delning av erfarenheter och immateriella rättigheter. Det är många som ser potentialen att dela med sig av sin kunskap, sina innovationer och sin tid. Potentialen genom synergi. Den positiva energin som sprids när ma andelar framgång med varandra och gläds åt andras framgång i stället för att enbart skydda sin egen.

Ty det är genom att ge, som man får. Fransiskus av Assisi

Jag är inte religös eller gudstroende men bra ord går att finna på många olika ställen och det här är ett jag gillar.

Rent generellt tror jag att vi som människor behöver minska vår stress, en stress som oftast är själv påtagen. Vi ska jobba mycket, gärna mer, för att tjäna pengar som vi kan spendera på varor, tjänster eller resor. Många blir stressade av att jobba mer, men i den rådande ekonomiska kontexten är det att springa fortare som tros ge ökat välstånd. Men det är bara om vi räknar välstånd i pengar.

I februari 2013 gav Miljöpartiet (Mp) ut en skrift med namnet Nya mått på välfärd. I inledningen skrivs att den historiska synen på BNP och ekonomisk tillväxt som förutsättning för att människor ska få bättre liv nu är på väg att ändras. De skriver vidare att ”strävan mot en värld med lägre utsläpp av växthusgaser, bevarad biologisk mångfald och lägra arbetslöshet är självklart […]” och ”att skapa en utveckling där både människor och miljö mår bättre är helt enkelt det överordnade målet”.

Ett andra parti som i någon utsträckning pratar miljö är Centerpartiet (C). Där ligger begrepp som Närodlad politik och Hållbarhet i kombination med många andra begrepp. Centerpartiet vill gynna innovation och entreprenörskap samt skapa globala avtal för koldioxidskatt. Det är ett tydligt fokus på individens rättigheter och frihet men med ett gemensamt ansvar för framtiden. Tron på grön tillväxt är tydlig. De stödjer också en stor del av de stora jordbrukssubventionerna som omnämns i litteraturen.

Det tredje parti som tar ställning är Vänsterpartiet (V). Med utgångspunkt från min ställning till citatet ovan diskvalificerar sig V direkt på politiska grunder. Den radikala aura som ligger kring V och deras retorik är inget som lockar mig alls, även om de pekar ut en del omfördelnignsproblem genom sitt klassprat. Jag tror dock inte att socialismen är lösningen.

Det är problematiskt när tre små partier, ca 7% vardera, och med rätt stora skillnader i sin grundpolitik är de enda som för klimatets talan. Klimatmötet i Paris i november och december kom helt i skymundan av terrorattacker och flyktingströmmar och det är nog inte många som känner till Regeringens satsning på Fossilfritt Sverige. Man kan säga att det egentligen inte förs någon klimatpolitik alls i Sverige idag och det måste bli ändring på det.

Mp lyckas gå emot många utav sina principer och vallöften medan C inte lyckas med mer än att ta tydlig ställning för öppenhet i sin oppositionsplats. V samarbetar visserligen lite med nuvarande regering men säger sig självt vara i opposition om de inte är i regering. Det ser just nu inte bra ut för det svenska klimatet. Politikerföraktet ökar ständigt och de största protektionisterna och klimatförnekarna, Sverigedemokraterna, växer alltjämt.

Sverige, Europa och världen står inför en tuff framtid. Krig, nationalism och allmän röra gör att de positiva delar Brown nämner verkar bli alltmer avlägsna och svåruppnåeliga. Mycket bra händer i många länder, men byts de ledarna ut kan det bli kris. Om exempelvis Donald Trump skulle bli president i USA tror jag att det tyvärr är kört för världen.

Vi i Sverige behöver gå före övriga världen. Vi behöver visa att öppenhet och fossilfrihet är en hållbar framtid. Vi har redan visat att lite högre bensinskatter inte gör att samhället kollapsar. Offentliga verksamheter bör ställa om och bli helt hållbara i sina verksamheter, för att visa att det är allvar och att föregå med gott exempel. Dessutom bör det göras mycket lättare och billigare för människor att följa detta, kanske genom skatteväxling. Jag tror exempelvis på nudging som metod, att genom små enkla medel och knep få människor att göra klimatvänliga val. Idag fungerar reklam med genomtänkt innehåll på liknande sätt, så rent etiskt bör det inte vara några problem. Beteendevetenskapen bör således få större utrymme för en långsiktigt hållbar ekologism.

Det här klarar vi!

Källhänvisning

Brown, Lester ”Plan B 3.0” (2007) Earth Policy Institute

Disease resurgence from climate and ecological change: Jonathan Patz, University of California
http://www.youtube.com/watch?v=WQRdx64qrJs

Home: Yann Arthus-Bertrand
http://www.youtube.com/watch?v=jqxENMKaeCU

Stoehrel, Veronica (2013): Klimatförändringar och den mänskliga civilisationen – ett holistiskt perspektiv, Malmö: Exaktaprintus


Omdömet

Intressant och reflexiv text trots att du gick lite utanför frågan. Det hade varit bra om du hade diskuterat de pros och cons i varje författares resonemang. Texten är ändå godkänd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.