Drömmen om framtiden

Jag drömmer.

Jag drömmer att jag reser i tiden och jag reser inte bakåt för att göra annorlunda, utan jag reser framåt. Framåt förbi konsekvenserna.

Runt om mig ser jag människor och hur deras utveckling i tidsrummet medan jag passerar. Jag ser skogar växa. Jag ser att fabriker slutar ryka. Jag ser att flygplan slutar flyga och att bilar slutar köra. Jag ser också allt färre människor. Efter ett tag ser jag inga människor alls och märker att jag är på väg att stanna.

Himlen är klar och luften är ren och djur är inte alls sällsynta där i framtiden. Jag rör mig sakta framåt och förundras över den vackra naturen och alla vidunderliga vyer och mångfalden av djur. Jag stannar upp och tittar på marken. Där är något som väcker mitt intresse. Jag böjer mig ner och börjar gräva. Jag gräver efter spår. Jag når till berget och på något sätt lyckas jag flytta berg med mina bara händer. Så ser jag det. Stora rör. Det är många. I koppar och betong. Jag kliver upp ur hålet. Då ser något i den stora jordhögen vid sidan.

Jag ser lämningar från Antropocen. Människans tidsålder. Jag ser ord som hållbarhet, miljö och tillväxt. Jag ser också uttjänt kärnbränsle och små klisteretiketter med I love Eco. Jag slås av hur korkade de måste ha varit de där människorna. Och att jag är en av dem.

Hur dum är jag egentligen?