Har vi verkligen tekniken för att nå klimatmålen?

Jag sitter (som vanligt) och lyssnar på en podcast. Den här gången är det Sveriges Radios miljöprogram Klotet i P1 som når mina trumhinnor och tolkas av hjärnans alla funktioner till ofärdiga tankar och åsikter.

I skrivande stund har jag inte lyssnat färdigt på programmet och just nu börjar den delen som avsnittets titel beskriver. Mina tankar dyker alltså upp tidigt, redan under avsnittets första 15 minuter och dessa minuter handlar om hur vi ska nå klimatmålen.

Det som under inledande halvan av programmet gör mig lite fundersam är att både IPCC (Intergovernal Panel of Climate Change) och IEA (International Energy Agency) verkar tycka att CCS (Carbon Capture and Storage)  är en bra idé.

 

Eftersom jag varken är forskare eller på annat sätt expert på området, utan bara en medborgare i en tyckokrati, kan man ju fråga sig vad mina åsikter egentligen spelar för roll. Jag tycker ändå att sättet som CCS-användningen beskrivs på verkar vara att skjuta problemet framför sig.

Att fortsätta konsumera på samma sätt och frigöra en massa koldioxid och blunda för det genom att skjuta ner överskottet i porösa bergarter känns inte hållbart. Att vi däremot satsar på att minska koldioxidutsläppen genom gröna energikällor och samtidigt kanske minskar överskottet i atmosfären som kommit från förbränning av miljontals år gamla växtdelar är delvis en annan sak.

Vi bör alltså minska vårt beroende av koldioxidbaserad energi och försöka reparera de skador vi redan har orsakat vår jord.