Sociala medier i politiken

Gång på gång upplever jag att Socialdemokraterna i Halmstad är ensamma om att verka på digitala plattformar. De är mig veterligen det enda partiet som aktivt använder Facebook och Twitter för att skapa dialog med väljare och medborgare. Känslan blev än mera påtaglig idag när det gick upp för mig att ”1000 dagar kvar till valet” inte bara är en S-grej utan startskottet för en hel arbetsgrupps insatser för att öka engagemanget och dialogen i Andersberg inför valet 2014.

Bristen på aktiviteter i sociala medier bland de små partierna kan jag förstå om man funderar över vilka resurser de olika partierna har i förhållande till valresultatet. Detta gör också att Moderaternas val att vara helt osynliga är för mig en gåta.

Varför?

Sociala medier – hur når jag ut med mitt budskap via twitter, facebook eller blogg och vem läser?

När jag läser detta blir jag lite orolig att sociala medier ska ses som ytterligare en anslagstavla för ett budskap, en megafon på ett torgmöte och ännu ett incitament för medborgaren att inte se politiker som människor.

Den traditionella politikens kommunikation är mycket enkelriktad utom under valår och har gjort att fler medborgare än någonsin är ointresserade av politik. De protesterar organiserat i sakfrågor, men alldeles för sent, och de misstror politiker i mycket och saknar mycket insikt i vad ett politiskt uppdrag egentligen är. De känner sig utanför och inte involverade.

Att använda sociala medier till att sprida sitt budskap utan att fundera på hur och vad konsekvenserna blir är inte bra och kan rent av vara dåligt ur varumärkessynpunkt.

Mediaplan 
Jag är av åsikten att om ett politiskt budskap ska nå ut ordentligt krävs en delaktighet från avsändaren. Att posta budskap på twitter, facebook och i bloggar ska bidra till dialog och för att det ska bli bra krävs egentligen inte så mycket mer än att ha en plan.

Planen kan innehålla hur ofta man ska vara aktiv på twitter, facebook eller i sin blogg, hur man ska hantera kommentarer (vad tillåter man, ska kommentering vara öppen eller granskad m.m.) och var man gör det (på respektive ställe eller hänvisar man till ett ställe) osv.

När jag i förra veckan var med och diskuterade att sprida sitt budskap i tidningar via debatt och insändare kom frågan upp om hur man ska hantera kommentarer på insändare och debattinlägg på tidningars hemsidor. En social medieplan bör innehålla ett svar på detta ex.v. att man hänvisar till sin egen blogg och håller alla kommentarer och diskussioner där.

Det kan vara enkelt
Vidare vill jag höra hur andra ser på monolog vs dialog i sociala medier, hur man skapar och vårdar ett varumärke och hur man jobbar för att få ett medborgarengagemang genom sin närvaro på sociala medier. Hur definierar du närvaro? Hur optimerar man utväxlingen? Jag tror på att visa att man läser andras bloggar och flöden, vara aktiv, kommentera och länka, bidrar till att fler vill läsa just ditt budskap.
Det är också viktigt att det framkommer hur man kan göra det hela enkelt för att så många som möjligt kan delta med så lite insats som möjligt, med tanke på att alla har begränsat med tid att ägna sig åt det här. Sociala medier kräver oftast inte mer tid, bara annan tid ex.v. via minskad tid framför TV.

Avslutningsvis vill  tipsa om lite böcker:

Politik 2.0 av Brit Stakston

Gilla! Dela engagemang, passion och idéer via sociala medier av Brit Stakston

Flöden, kvitter och statusuppdateringar – en guide om omvärldsbevaknignar på nätet av Anders Thoresson, finns gratis på www.iis.se

Sveriges öppnaste parti – tomt snack eller fullaste allvar

Efter att det igår avslöjades att en moderat politiker i Farsta fått sin blogg nedstängd av vad som antas vara ”högre” moderater har diskussionerna kring öppenhet, transparens och den nya politiken, 2.0, tagit fart ordentligt.

Den som var först ut med uppgifterna igår var Mikael Persson, @mikaelpersson, genom att skicka ett meddelande på Twitter. Efter en kortare diskussion med bl.a. mig skrev han ett blogginlägg om hela händelsen. En av de andra som var med i Twitter-diskussionen var Björn Nilsson, @beelzebjorn, som också gjorde en klok kommentar på sin blogg.

Varför tar jag upp det här? Jo, Solnas C-märkta kommunalråd Magnus Andersson skrev igår om Centerpartiet som Sveriges öppnaste parti i samband med att det nu ska beredas för en ny partiledare i Centerpartiet efter att Maud Olofsson meddelat att hon inte ställer upp till omval på höstens kongress i Åre.

Att vara Sveriges öppnaste parti blir inte lätt.

Professorn i statsvetenskap, Ulf Bjereld skrev redan 14 januari om att Socialdemokraterna måste bli Sveriges öppnaste parti.

Anders Wallner skrev 2 april om sitt arbete som trolig blivande partisekreterare i Svergies öppnaste parti – Miljöpartiet.

Med (minst) två andra partier som aspirerar på titeln som Sveriges öppnaste parti och med den typen av förtroendevalda representanter som bubblade upp till den Moderata ytan igår kommer det att krävas mycket av den organisationen som vill lyckas bli det den strävar efter. Att öka öppenheten i partiet är inget man gör på en eftermiddag eller i en handvändning, inte ens om man som Centerpartiet, innehar platsen som IT-minister.

Det är långt ifrån alla delar av Centerpartiet som över huvud taget vet vad man kan använda sociala medier till och ännu mindre vet vad det innebär och krävs för att ha dem som arbetsredskap. Det funkar nämligen inte att använda ex.v.Twitter eller Facebook som ännu en arena för megafonen. Det skapar bara irritation.

Om Centerpartiet ska lyckas med att bli Sveriges öppnaste parti måste de efter kongressen i höst sätta igång med att sprida kunskapen till alla delar av partiet, alla regioner och kommuner måste få gå utbildningar i hur man använder digitala och sociala medier, och hur man ska hantera representanter som skapar dålig publicitet för partiet. Censur är nämligen inget alternativ för ett öppet parti.

Görs inte detta kommer inte Centerpartiet lyckas. Vare sig att blir Sveriges öppnaste parti eller att hålla sig kvar i riksdagen 2014.

Läs även andra bloggar om: , ,