Du har hört det förut

Det är inte bara retoriska knepen som återkommer i dagens politiska utspel utan också innehållet. Jag vill visa på ett exempel genom ett citat:

Däremot fanns det en stor oro över den tjeckiska invandringen. Folket var rädda för att utlänningarna skulle ta deras jobb, att den egna kulturen och det egna språket skulle utraderas. Invandrarna beskylldes också för att vara kriminella.

Hitler och en del av hans skolkamrater var däremot motståndare till den tjeckiska invandringen. För dem handlade det om ”ett försvarskrig mot framryckande slavism”. Någon egen erfarenhet av denna fara hade de inte.

Citatet är hämtat ur Bengt Liljegrens bok ”Adolf Hitler” och jag tror att ni finner det inte helt obekant.

Jag vet inte om jag har sagt det förr men jag säger det igen – för mig är inte Sverigedemokraterna ett missnöjesparti utan ett rent populistiskt enfrågeparti med stora likheter med nazismens retorik och värderingar.

Vår energi och viljan till förbättring behövs, men på ett hållbart sätt. Inte genom att stödja ett destruktivt och alienerande parti.

Det växande hatet – en personlig reflektion

Jag är som vanligt inte helt övertygad om att det bara finns en orsak till att något är som det är. Den här gången gäller det rasism och islamofobi.

Jag läste tidigare idag ett inlägg med efterföljande kommentarer om hur rasismen och intoleransen ökar omkring oss. En del av upprinnelsen till det hela var följande som snappats upp bland kommentarerna till en tidningsartikel:

”Tyskland är det enda som kan rädda oss från islamifieringen av Europa”.

I kommentarerna till inlägget berörs hur det kan komma sig att dessa värderingar finns och en sak som nämndes var föräldrar som aktivt överför sina attityder till sina barn. Personligen tror jag inte att föräldrars direkta åsikter påverkar i stor utsträckning eftersom jag inte tror det finns så många med uttalade åsikter av det här slaget. Då tror jag att de uteblivna attityderna är ett större problem.

Jag tror att okunskap, oförmåga att se saker ur olika perspektiv samt att vi ofta inte pratar om saker utan låter spekulationer härja fritt är en stor bov i dramat.

Tystnad dödar inte – den göder
Under min uppväxt upplevde jag aldrig några särskilda attityder, vare sig av ena eller andra slaget, men jag hade ändå med mig någon typ av ”hat” en bra bit upp i tonåren. Jag vet inte ens om någon visste om mitt ”hat” eftersom det aldrig pratades om sådana saker.

”Hatet” tog nog inte slut förrän jag bröt upp och flyttade till en annan stad. Då hade det tagit sig uttryck i en helt oemotsagd främlingsfientlig uppsats på gymnasiet, en vurm för litteratur om Hitler och inre hatiska tankar och fantasier om verbala och fysiska aktiviteter mot invandrade och nyinflyttade. Jag kände dem inte. De var annorlunda. Jag svor inom mig och eggade mig själv. Ingen visste något. Ingen sa något och det gav bränsle till mitt ”hat” eftersom ingen sa att jag gjorde fel. Om jag hade hamnat i fel sällskap hade jag kunnat falla långt.

Det här förklarar inte allt, men en del och jag vill att vi pratar om det. Tillsammans.

Bensinslut och migrationspolitik

Så var det dags för ännu en löprunda på asfalt.

Jag svängde ut på stora vägen och såg direkt den stillastående bilen. Bakom den stod en motorcyklist och pratade med bilägaren. När jag skulle passera bilen mötte jag två tempocyklister. Saken var klar, det var mini-triatlon på gång och männen var funktionärer. Lite konstigt var det ändå, det var ju rätt sen måndagskväll.

Tvekan skingrades lite när jag efter bara någon minut blev omkörd av tempocyklisterna som vänt en bit bort, precis som under tävling. Ju längre tid som gick och inga fler cyklister syntes till återkom osäkerheten.

På tillbakavägen stod fortfarande bilen kvar, men i ett annat läge. Lite längre fram och lite längre ut i gatan. Dessutom lite på snedden. Motorcyklisten var dock borta. Jag plockade bort öronsnäckan och frågade i steget om knuffhjälp var önskat. Jag uppfattade ett “…så klarar jag mig.” innan jag satte tillbaka hörluren, gjorde tummen upp och sprang vidare. Efter bara ett trettiotal meter hejdades jag av ett frenetiskt tutande som trängde igenom öronens sommarprogram. Min hjälp behövdes, trots allt.

Det visade sig att killen hade fått bensinslut och ensam knuffat bilen, en tvåtons Buick, i över en kilometer. Nu återstod bara några envetna små uppförsbackar innan målet var nått, men efter att på egen hand tagit sig dit han var krafterna nära nog slut. Så jag spände mina trötta ben och knuffade. En full löptur och en tung bil drog all kvarvarande kraft ur mina ben och axlar, men upp kom vi.

Målet för resan var mamman som bodde på gruppboende eftersom hon hade svårt att ta hand om sig själv bland annat på grund av cancer. Själv bodde han på Andersberg, ett höghusområde, sen 15 år tillbaka. Han beskrev hur läget blivit allt sämre sedan han flyttade dit – “…inte konstigt om man slänger ihop 60 nationaliteter på liten yta”. Han ifrågasatte Sveriges invandringspolitik – “…man tar ju in latmaskar, analfabeter och kriminella”. Själv flydde han och hans familj från Bosnien mitt under brinnande kriget för 20 år sedan.

Jag är inte kunnig i invandrings- eller migrationspolitiken men den uppgivenhet han visade upp är inget kul. Hur mycket av de problem han beskrev kan förändras med hjälp av en mer aktiv politik? Hjälp till att lära analfabeter läsa och skriva, utan det kommer de ingenstans. Ställ krav, ge verktyg och möjligheter för latmaskar att göra nåt. Detta borde även minska uppkommen frustration och till följd minskad kriminalitet. Jag tror inte på svart och vitt och därför tror jag inte att endast minskad invandring är en lösning. Det är där stora delar av debatten befinner sig, minskad invandring eller bibehållen på grund av humanitära skäl. Dags för politiker och beslutsfattare att tänka större och öka transparensen så att alla vi, potentiella rasister, vet vad som pågår.

Men som sagt, vad vet jag.