Destruktiva politiker förstör återväxten

Inom företagande och projektledning förekommer begreppen ‘lean’ och ‘no blame’. För mig handlar dessa begrepp om medvetenheten om att en grupp människors potential ofta är större än vad som vid en första anblick märks. Det som gäller är att hitta de rätta förutsättningarna för varje individ att nå sin maximala produktivitet. Det kan röra sig om att som ledare släppa kontrollen och låta gruppen ta ansvar, att låta folk göra fel, att ta lärdom av misstag och utveckla istället för att skylla på någon.

Jag gillar tankesättet.

Det är också därför jag blir så innerligt trött och besviken på politiker, krönikörer, debattörer och andra som ägnar (stor del av) sin tid till att identifiera och raljera över andras tillkortakommanden och grodor. Vi hade Tobleroneaffären, Littorinaffären och drevet mot Håkan Juholt. Vi har ett drev mot Annie Lööf under uppseglande. Antalet är legio.

Sociala medier som Facebook och Twitter är verktyg som underlättar spridning av den negativa vågen när de istället skulle kunna funka för ökad transparens och som plattform för kreativa diskussioner som skapa broar och bygger en bättre framtid.

Hur ska vi få fler att vilja engagera sig lokalt, regionalt eller nationellt om man riskerar att bli uthängd, kritiserad och hånad så fort man gör ett uttalande som är svårtolkat, otydligt eller rent av korkat? Nä, sluta med att hitta syndabockarna, eller sluta åtminstone att sparka på dem när de är hittade. Gå i stället dit, ställ kompletterande frågor och börja en diskussion kring hur vi kan göra för att få det bättre i stället. Det är då vi får ut det bästa av det inom oss.

Det värsta är att våra förtroendevalda ägnar sig åt sånt här dravel. Att andra gör det är inte bra, men ändå acceptabelt.

Tack Johan Lange för inspirationen från LUCK-konceptet.

På nykter konferens – en sorts berusning

I lördags var jag på min första knytkonferens någonsin. Sobra|Tankar var i första hand för medlemmar i IOGT men jag blev lite speciellt inbjuden då jag inte är inte medlem. Jag är inte ens nykterist, inte helt. Inte ännu. Men man vet aldrig.

Det är i alla fall det där med medlemskap som jag tänkte beröra lite här och nu.

Jag vet egentligen inte så mycket om IOGT men jag har under det gångna året tagit del av en del information jag fått i form av länkar och tidningsartiklar och även delat detta vidare när jag känt att jag står bakom det. Med detta som grund såg jag mitt deltagande på knytkonferensen som ett fantastiskt tillfälle att träffa nya människor och höra om saker jag nog aldrig skulle göra annars. Jag hade därför inte förberett mig något speciellt och visste egentligen inte mer om de olika passen än rubrikerna när jag stegade in i lokalen på Muraregatan.

Är många medlemmar det viktigaste?

Det var faktiskt redan under det första passet med Ulf Johansson där han pratade om Mål- och verksamhetsinriktning som jag började fundera. Tyvärr var passet för kort så jag hann inte riktigt tänka färdigt och säga något innan det var slut. Mitt andra pass blev det, där Sören Fohlström pratade om Växa som förening – Värvarpool och medlemskapsteori, och det förstärkte de funderingar som börjat gro under det tidigare passet. Båda pratade om hur man ska locka medlemmar att engagera sig mer och hur man ska värva nya medlemmar. De ville hitta nya vägar, nya lösningar men visste inte riktigt hur. Det är samma problem som alla föreningar jobbar med.

Det jag reagerade mest på att det var så stort fokus på att värva nya medlemmar och försöka hitta på meningsfulla aktiviteter till dessa så att de vill stanna kvar och gärna göra något i föreningens namn. Jag blev dock snabbt införstådd med att det krävs ett stort antal medlemmar för att man ska kunna behålla sin position som remissinstans i det stora antal frågor som är fallet idag. Det är full förståeligt. Jag fick ändå en känsla av att det nästan var lite skygglappar på.

Stöd utan medlemskap

Jag är inte nykterist och jag är inte medlem. Frågan är om jag någonsin kommer att bli medlem. Det betyder inte att jag inte delar vissa värderingar av de som IOGT står för och jobbar med och mot. Jag är inte heller medlem i Svenska kyrkan, men jag delar även här en stor del av de humanistiska värderingar de står för och den hjälpverksamhet de utför är i många avseenden fantastisk. Samma sak gäller inom politiken. Hur många drar sig för att bli medlem i ett parti på grund av att de känner att de ”måste” ha samma uppfattning i alla frågor för att kunna det?

Jag menar att det är dags att tänka på medlemskap på ett nytt sätt. Jag tror att ideellt engagemang har förändrats över generationerna. Mina far- och morföräldrar var medlemmar i föreningar och partier på livstid och delade värderingarna med sina föreningsfränder i vått och torrt. Så är det inte längre, inte i samma utsträckning. Datoriseringen av samhället i kombination med en ökad individualisering av detsamma gör att det gemensamma inte är lika i ropet längre. Ändå finns det mycket energi och engagemang hos människor som vill vara med och förändra och påverka men som inte är beredda att bli medlemmar. Det nya medlemskapet bör anpassas till detta.

Sociala medier som verktyg

Jag skulle aldrig sitta och skriva detta om jag inte tagit del av den information jag gjort eller använt de verktyg jag gör. Datoriseringen och de sociala medierna medför fantastiska möjligheter att ta del av information på sätt som inte var möjliga för tio år sen. Jag delar med glädje saker från olika föreningar, medier och källor som är egentligen bara har en sak gemensamt – de intresserar mig och gör mig engagerad. Jag är inte medlem men hjälper ändå till att sprida flera föreningars budskap och jag engagerar mig i sakfrågor.

Att få fler att ta efter Christian Dahlqvist, Johnny Mostacero och Oskar Jalkevik, när de bloggar, delar, diskuterar, filmar och twittrar om både ditten och datten gör att många frågor avdramatiseras, det blir inte lika avslöjande att prata till exempel nykterhet. Det gör att  ännu fler kommer göra det. Såna som jag. Potentiella medlemmar. Nyktra. Det bör tas med i planen.

Kampen om makten

Dagen bjuder på sol och måttlig vind. Det är veckan före jul och marken är fortfarande bar. Vi stiger in på huvudkontoret för ett informationsmöte och min vän och kollega sticker upp sin telefon under näsan på mig. Han ler lite självgott och skrockar tyst. Jag har koncentrationen på annat håll och lägger ingen större vikt vid det inträffade.

Jag sätter mig ner vid min dator på kontoret och kollar telefonen. En ikon visar att jag har ett inkommet tweet. Jag klickar mig fram och fylls genast av förundran över den digitala tidsåldern när jag förstår orsaken till vännens tidigare utspel.

I lost my Mayorship!

Blogga för öppenhet och dialog – men var?

Jag har sen i mars månad använt mig av sociala medier i rätt stor utsträckning för att dela tankar och information som jag tror är intressant för andra.

Efter att ha läst massor av flöden i Twitter, Facebook, bloggar och Google+ finner jag att många samhällsdiskussioner rör storstäderna och de politiker som lever där. Det är kanske inte så konstigt eftersom alla riksdagsledamöter verkar i huvudstaden. Det som däremot är konstigt är hur fort de som kommer från mindre städer verkar tappa sina rötter.

Varför är det så svårt för samhällsorgan i små och medelstora städer att jobba med sociala medier och öppenhet?

Sociala medier – hur når jag ut med mitt budskap via twitter, facebook eller blogg och vem läser?

När jag läser detta blir jag lite orolig att sociala medier ska ses som ytterligare en anslagstavla för ett budskap, en megafon på ett torgmöte och ännu ett incitament för medborgaren att inte se politiker som människor.

Den traditionella politikens kommunikation är mycket enkelriktad utom under valår och har gjort att fler medborgare än någonsin är ointresserade av politik. De protesterar organiserat i sakfrågor, men alldeles för sent, och de misstror politiker i mycket och saknar mycket insikt i vad ett politiskt uppdrag egentligen är. De känner sig utanför och inte involverade.

Att använda sociala medier till att sprida sitt budskap utan att fundera på hur och vad konsekvenserna blir är inte bra och kan rent av vara dåligt ur varumärkessynpunkt.

Mediaplan 
Jag är av åsikten att om ett politiskt budskap ska nå ut ordentligt krävs en delaktighet från avsändaren. Att posta budskap på twitter, facebook och i bloggar ska bidra till dialog och för att det ska bli bra krävs egentligen inte så mycket mer än att ha en plan.

Planen kan innehålla hur ofta man ska vara aktiv på twitter, facebook eller i sin blogg, hur man ska hantera kommentarer (vad tillåter man, ska kommentering vara öppen eller granskad m.m.) och var man gör det (på respektive ställe eller hänvisar man till ett ställe) osv.

När jag i förra veckan var med och diskuterade att sprida sitt budskap i tidningar via debatt och insändare kom frågan upp om hur man ska hantera kommentarer på insändare och debattinlägg på tidningars hemsidor. En social medieplan bör innehålla ett svar på detta ex.v. att man hänvisar till sin egen blogg och håller alla kommentarer och diskussioner där.

Det kan vara enkelt
Vidare vill jag höra hur andra ser på monolog vs dialog i sociala medier, hur man skapar och vårdar ett varumärke och hur man jobbar för att få ett medborgarengagemang genom sin närvaro på sociala medier. Hur definierar du närvaro? Hur optimerar man utväxlingen? Jag tror på att visa att man läser andras bloggar och flöden, vara aktiv, kommentera och länka, bidrar till att fler vill läsa just ditt budskap.
Det är också viktigt att det framkommer hur man kan göra det hela enkelt för att så många som möjligt kan delta med så lite insats som möjligt, med tanke på att alla har begränsat med tid att ägna sig åt det här. Sociala medier kräver oftast inte mer tid, bara annan tid ex.v. via minskad tid framför TV.

Avslutningsvis vill  tipsa om lite böcker:

Politik 2.0 av Brit Stakston

Gilla! Dela engagemang, passion och idéer via sociala medier av Brit Stakston

Flöden, kvitter och statusuppdateringar – en guide om omvärldsbevaknignar på nätet av Anders Thoresson, finns gratis på www.iis.se

Avstå sociala medier – en förlust för politiker

Nio till ett i P4 Blekinge hade ett inslag om sociala medier den 14 september.

Inslaget innehöll två intervjuer och i den första var Björn Fries (@bjornfries) och Mattias Lyckne (@olyckne) med som två av Blekinges främsta twittrare.

Björn sade (icke helt ordagrant):

Väldigt lite av beslutsfattare i Blekinge som är aktiva. Nästan alla har Facebook men man är ganska defensiv […] Men det är ganska korkat. Du får en enorm uppmärksamhet om du vill och skicklig.

I andra intervjun var Niklas Svensson (@niklassvensson) och Annicka Engblom (@annickaenglblom) med som politisk reporter respektive riksdagspolitiker, båda med rötter i Blekinge. Här pratades det mest om riksdagsledamöter i relation till twitter och social medier.

Jag håller helt och hållet med Niklas och Annicka när de säger att riksdagens ledamöter har mycket att vinna på att vara aktiva i sociala medier och framför allt svara på frågor de får. Två bra exempel från Niklas på detta var Gudrun Schyman (@gudschy) och Göran Hägglund (@goranhagglund) som båda agerar ypperligt på twitter och verkligen är två av de mest aktade politikerna där.

”Dessvärre” håller jag också med Björn i citatet ovan. Situationen är precis likadan i Halmstad och Halland. Det är nästan uteslutande heltidspolitiker med anknytning till riksdagen som är aktiva i sociala medier. De verkar vara de som har tid till det. Saknaden av regional- och lokal dialog är stor.

Jag efterlyser en rejäl uppryckning bland landets region- och lokalpolitiker. Min begränsade personliga erfarenhet säger att de lokala partierna inte har någon kunskap om potentialen hos de sociala medierna. Deras mediaplaner innehåller utbildning i insändarskrivande och det scheman för när man ska delta i replikskiften i tidningar. Inte mycket om att dialogen med medborgarna ska föras hela tiden, hela mandatperioden. Inte en tanke på sociala medier. Kanske lite, i få ord och i väldigt lite stil.

Vems är ansvaret? Dels jag tycker att partiernas centrala delar på riksplan har det övergripande ansvaret att informera och utbilda sina region- och lokalavdelningar. Exempelvis har Centerpartiet en IT-minister och de strävar efter att vara Sveriges mest öppna parti. Ett sådant uttryck ställer höga krav, bland annat de jag nämner här. Precis som på en arbetsplats där chefen måste visa intresse och ställa krav för att få ut maximalt av de anställda bör också politiker agera på likande sätt.

Det är inte bara deras ansvar. Det är också mitt och det är därför jag skriver det här. Jag vill veta om det är fler som tycker och tänker som jag och kanske når jag någon lokalpolitker med mitt inlägg.

Twitter och sociala medier – med en nybörjares ögon

Jag hade en tung period på jobbet efter nyår och jag sökte efter distraktion och meningsfullhet – en vitamininjektion. Eftersom jag under längre tid blivit påverkad och upprörd av vad som händer omkring mig i samhället och över hur lite verklighetsförankring det verkar finnas i politik och förvaltning nappade jag fort på tipset om att kombinera sociala medier och politik.

Det var någon gång i början av mars som jag började testa Twitter och 7 mars skrev jag min första tweet. I samma veva beställde jag Brit Stakstons ”Politik 2.0 – konsten att använda sociala medier” i den lokala bokhandeln. Den boken gav mig de första personerna att följa och dessutom inom mitt huvudsakliga intresseområde – politik och samhällsfrågor. Boken är indelad i tre delar, en handbok, framtidsprognoser och politiska testpersoner, kända som okända.

Igår slogs jag plötsligt av tanken, ”har inte Joakim Jardenberg skrivit ett kapitel i boken?”. Jo, det har han, första kapitlet om framtiden och varför tar jag upp det här? Det hela är rätt enkelt.

När jag läste boken för ungefär tre månader sedan hade jag inte en aning om vem denne man var (och inte heller visste jag mycket om de andra i boken men jag har haft många av dem i mitt flöde och deras närvaro, kvalitet, kvantitet och inriktning skiljer sig betänkligt). Jag tyckte att hans kapitel inte var min grej riktigt. Jag läste det, men rankade det inte som ett av de bästa.

Jag kopplade heller aldrig Joakims namn när jag hörde talas om att han skulle komma och föreläsa på Marknadsföreningen i Hallands frukostklubb den 26 maj. Det lät ju intressant, men tyvärr kunde jag inte gå. Hade inte en susning helt enkelt. Inte förrän igår då poletten liksom föll ner. Jag kopplade ihop Joakims föreläsning (som jag sett i efterhand på Bambuser) med vad som stod i boken och insåg att jag håller med om det han pratar. Det här är ”good shit”. Jag har börjat inse vilka starka och driftiga personer det finns där ute och vad en del av dem vill.

Om allt vill sig väl kommer jag att fortsätta twittra, blogga, sprida information och dela upplevelser och erfarenheter med andra via dessa fantastiska sociala medier. Jag tror att detta är framtiden. En bättre framtid.

Som kuriosa kan jag tillägga att jag själv har presterar 1413 tweets så här långt.