Destruktiva politiker förstör återväxten

Inom företagande och projektledning förekommer begreppen ‘lean’ och ‘no blame’. För mig handlar dessa begrepp om medvetenheten om att en grupp människors potential ofta är större än vad som vid en första anblick märks. Det som gäller är att hitta de rätta förutsättningarna för varje individ att nå sin maximala produktivitet. Det kan röra sig om att som ledare släppa kontrollen och låta gruppen ta ansvar, att låta folk göra fel, att ta lärdom av misstag och utveckla istället för att skylla på någon.

Jag gillar tankesättet.

Det är också därför jag blir så innerligt trött och besviken på politiker, krönikörer, debattörer och andra som ägnar (stor del av) sin tid till att identifiera och raljera över andras tillkortakommanden och grodor. Vi hade Tobleroneaffären, Littorinaffären och drevet mot Håkan Juholt. Vi har ett drev mot Annie Lööf under uppseglande. Antalet är legio.

Sociala medier som Facebook och Twitter är verktyg som underlättar spridning av den negativa vågen när de istället skulle kunna funka för ökad transparens och som plattform för kreativa diskussioner som skapa broar och bygger en bättre framtid.

Hur ska vi få fler att vilja engagera sig lokalt, regionalt eller nationellt om man riskerar att bli uthängd, kritiserad och hånad så fort man gör ett uttalande som är svårtolkat, otydligt eller rent av korkat? Nä, sluta med att hitta syndabockarna, eller sluta åtminstone att sparka på dem när de är hittade. Gå i stället dit, ställ kompletterande frågor och börja en diskussion kring hur vi kan göra för att få det bättre i stället. Det är då vi får ut det bästa av det inom oss.

Det värsta är att våra förtroendevalda ägnar sig åt sånt här dravel. Att andra gör det är inte bra, men ändå acceptabelt.

Tack Johan Lange för inspirationen från LUCK-konceptet.

Listor som visar inflytande – bra eller inte?

När jag idag gick igenom mitt Twitter-flöde med Sveriges riksdagspolitiker stötte jag på följande tweet av SDs Kent Ekeroth.

20120418-231301.jpg

Eftersom jag ofta vill ifrågasätta saker som verkar tveksamma stöter jag mer än gärna på uttalanden från denne man. Jag har vid några tillfällen bett att få förklarat vad han menar men har aldrig fått något svar. Jag bestämde mig nu för att söka vidare lite granna.

Till en början förfasades jag över hur en politiker som aldrig svarar på tilltal och endast följer 7 personer på Twitter kan hamna på 20 plats över landets mest digitalt inflytelserika. Jag följde länken för att läsa mer och kunde snabbt se följande:

20120418-232154.jpg

För att jämföra med mig själv så har jag enligt Klout faktiskt större inflytande än Kent.

20120418-232917.jpg

Vad det säger vet jag inte men jag vill bara säga att dessa listor ger en skev bild av inflytande och makt. Tänk på vad ni hör och läser och rösta på mig i nästa val!

Edit 120419:
Jag har faktiskt fått svar på en tweet som jag skickade och det är värt att lyfta fram

Nu väntar jag på eventuellt nytt svar på mina kommentarer. Självklart blev det sådana eftersom jag klart och tydligt buntas ihop med de som slänger sig med floskler.

Sociala medier i politiken

Gång på gång upplever jag att Socialdemokraterna i Halmstad är ensamma om att verka på digitala plattformar. De är mig veterligen det enda partiet som aktivt använder Facebook och Twitter för att skapa dialog med väljare och medborgare. Känslan blev än mera påtaglig idag när det gick upp för mig att ”1000 dagar kvar till valet” inte bara är en S-grej utan startskottet för en hel arbetsgrupps insatser för att öka engagemanget och dialogen i Andersberg inför valet 2014.

Bristen på aktiviteter i sociala medier bland de små partierna kan jag förstå om man funderar över vilka resurser de olika partierna har i förhållande till valresultatet. Detta gör också att Moderaternas val att vara helt osynliga är för mig en gåta.

Varför?

Kampen om makten

Dagen bjuder på sol och måttlig vind. Det är veckan före jul och marken är fortfarande bar. Vi stiger in på huvudkontoret för ett informationsmöte och min vän och kollega sticker upp sin telefon under näsan på mig. Han ler lite självgott och skrockar tyst. Jag har koncentrationen på annat håll och lägger ingen större vikt vid det inträffade.

Jag sätter mig ner vid min dator på kontoret och kollar telefonen. En ikon visar att jag har ett inkommet tweet. Jag klickar mig fram och fylls genast av förundran över den digitala tidsåldern när jag förstår orsaken till vännens tidigare utspel.

I lost my Mayorship!

Blogga för öppenhet och dialog – men var?

Jag har sen i mars månad använt mig av sociala medier i rätt stor utsträckning för att dela tankar och information som jag tror är intressant för andra.

Efter att ha läst massor av flöden i Twitter, Facebook, bloggar och Google+ finner jag att många samhällsdiskussioner rör storstäderna och de politiker som lever där. Det är kanske inte så konstigt eftersom alla riksdagsledamöter verkar i huvudstaden. Det som däremot är konstigt är hur fort de som kommer från mindre städer verkar tappa sina rötter.

Varför är det så svårt för samhällsorgan i små och medelstora städer att jobba med sociala medier och öppenhet?

Sociala medier – hur når jag ut med mitt budskap via twitter, facebook eller blogg och vem läser?

När jag läser detta blir jag lite orolig att sociala medier ska ses som ytterligare en anslagstavla för ett budskap, en megafon på ett torgmöte och ännu ett incitament för medborgaren att inte se politiker som människor.

Den traditionella politikens kommunikation är mycket enkelriktad utom under valår och har gjort att fler medborgare än någonsin är ointresserade av politik. De protesterar organiserat i sakfrågor, men alldeles för sent, och de misstror politiker i mycket och saknar mycket insikt i vad ett politiskt uppdrag egentligen är. De känner sig utanför och inte involverade.

Att använda sociala medier till att sprida sitt budskap utan att fundera på hur och vad konsekvenserna blir är inte bra och kan rent av vara dåligt ur varumärkessynpunkt.

Mediaplan 
Jag är av åsikten att om ett politiskt budskap ska nå ut ordentligt krävs en delaktighet från avsändaren. Att posta budskap på twitter, facebook och i bloggar ska bidra till dialog och för att det ska bli bra krävs egentligen inte så mycket mer än att ha en plan.

Planen kan innehålla hur ofta man ska vara aktiv på twitter, facebook eller i sin blogg, hur man ska hantera kommentarer (vad tillåter man, ska kommentering vara öppen eller granskad m.m.) och var man gör det (på respektive ställe eller hänvisar man till ett ställe) osv.

När jag i förra veckan var med och diskuterade att sprida sitt budskap i tidningar via debatt och insändare kom frågan upp om hur man ska hantera kommentarer på insändare och debattinlägg på tidningars hemsidor. En social medieplan bör innehålla ett svar på detta ex.v. att man hänvisar till sin egen blogg och håller alla kommentarer och diskussioner där.

Det kan vara enkelt
Vidare vill jag höra hur andra ser på monolog vs dialog i sociala medier, hur man skapar och vårdar ett varumärke och hur man jobbar för att få ett medborgarengagemang genom sin närvaro på sociala medier. Hur definierar du närvaro? Hur optimerar man utväxlingen? Jag tror på att visa att man läser andras bloggar och flöden, vara aktiv, kommentera och länka, bidrar till att fler vill läsa just ditt budskap.
Det är också viktigt att det framkommer hur man kan göra det hela enkelt för att så många som möjligt kan delta med så lite insats som möjligt, med tanke på att alla har begränsat med tid att ägna sig åt det här. Sociala medier kräver oftast inte mer tid, bara annan tid ex.v. via minskad tid framför TV.

Avslutningsvis vill  tipsa om lite böcker:

Politik 2.0 av Brit Stakston

Gilla! Dela engagemang, passion och idéer via sociala medier av Brit Stakston

Flöden, kvitter och statusuppdateringar – en guide om omvärldsbevaknignar på nätet av Anders Thoresson, finns gratis på www.iis.se

Avstå sociala medier – en förlust för politiker

Nio till ett i P4 Blekinge hade ett inslag om sociala medier den 14 september.

Inslaget innehöll två intervjuer och i den första var Björn Fries (@bjornfries) och Mattias Lyckne (@olyckne) med som två av Blekinges främsta twittrare.

Björn sade (icke helt ordagrant):

Väldigt lite av beslutsfattare i Blekinge som är aktiva. Nästan alla har Facebook men man är ganska defensiv […] Men det är ganska korkat. Du får en enorm uppmärksamhet om du vill och skicklig.

I andra intervjun var Niklas Svensson (@niklassvensson) och Annicka Engblom (@annickaenglblom) med som politisk reporter respektive riksdagspolitiker, båda med rötter i Blekinge. Här pratades det mest om riksdagsledamöter i relation till twitter och social medier.

Jag håller helt och hållet med Niklas och Annicka när de säger att riksdagens ledamöter har mycket att vinna på att vara aktiva i sociala medier och framför allt svara på frågor de får. Två bra exempel från Niklas på detta var Gudrun Schyman (@gudschy) och Göran Hägglund (@goranhagglund) som båda agerar ypperligt på twitter och verkligen är två av de mest aktade politikerna där.

”Dessvärre” håller jag också med Björn i citatet ovan. Situationen är precis likadan i Halmstad och Halland. Det är nästan uteslutande heltidspolitiker med anknytning till riksdagen som är aktiva i sociala medier. De verkar vara de som har tid till det. Saknaden av regional- och lokal dialog är stor.

Jag efterlyser en rejäl uppryckning bland landets region- och lokalpolitiker. Min begränsade personliga erfarenhet säger att de lokala partierna inte har någon kunskap om potentialen hos de sociala medierna. Deras mediaplaner innehåller utbildning i insändarskrivande och det scheman för när man ska delta i replikskiften i tidningar. Inte mycket om att dialogen med medborgarna ska föras hela tiden, hela mandatperioden. Inte en tanke på sociala medier. Kanske lite, i få ord och i väldigt lite stil.

Vems är ansvaret? Dels jag tycker att partiernas centrala delar på riksplan har det övergripande ansvaret att informera och utbilda sina region- och lokalavdelningar. Exempelvis har Centerpartiet en IT-minister och de strävar efter att vara Sveriges mest öppna parti. Ett sådant uttryck ställer höga krav, bland annat de jag nämner här. Precis som på en arbetsplats där chefen måste visa intresse och ställa krav för att få ut maximalt av de anställda bör också politiker agera på likande sätt.

Det är inte bara deras ansvar. Det är också mitt och det är därför jag skriver det här. Jag vill veta om det är fler som tycker och tänker som jag och kanske når jag någon lokalpolitker med mitt inlägg.

Sveriges öppnaste parti – tomt snack eller fullaste allvar

Efter att det igår avslöjades att en moderat politiker i Farsta fått sin blogg nedstängd av vad som antas vara ”högre” moderater har diskussionerna kring öppenhet, transparens och den nya politiken, 2.0, tagit fart ordentligt.

Den som var först ut med uppgifterna igår var Mikael Persson, @mikaelpersson, genom att skicka ett meddelande på Twitter. Efter en kortare diskussion med bl.a. mig skrev han ett blogginlägg om hela händelsen. En av de andra som var med i Twitter-diskussionen var Björn Nilsson, @beelzebjorn, som också gjorde en klok kommentar på sin blogg.

Varför tar jag upp det här? Jo, Solnas C-märkta kommunalråd Magnus Andersson skrev igår om Centerpartiet som Sveriges öppnaste parti i samband med att det nu ska beredas för en ny partiledare i Centerpartiet efter att Maud Olofsson meddelat att hon inte ställer upp till omval på höstens kongress i Åre.

Att vara Sveriges öppnaste parti blir inte lätt.

Professorn i statsvetenskap, Ulf Bjereld skrev redan 14 januari om att Socialdemokraterna måste bli Sveriges öppnaste parti.

Anders Wallner skrev 2 april om sitt arbete som trolig blivande partisekreterare i Svergies öppnaste parti – Miljöpartiet.

Med (minst) två andra partier som aspirerar på titeln som Sveriges öppnaste parti och med den typen av förtroendevalda representanter som bubblade upp till den Moderata ytan igår kommer det att krävas mycket av den organisationen som vill lyckas bli det den strävar efter. Att öka öppenheten i partiet är inget man gör på en eftermiddag eller i en handvändning, inte ens om man som Centerpartiet, innehar platsen som IT-minister.

Det är långt ifrån alla delar av Centerpartiet som över huvud taget vet vad man kan använda sociala medier till och ännu mindre vet vad det innebär och krävs för att ha dem som arbetsredskap. Det funkar nämligen inte att använda ex.v.Twitter eller Facebook som ännu en arena för megafonen. Det skapar bara irritation.

Om Centerpartiet ska lyckas med att bli Sveriges öppnaste parti måste de efter kongressen i höst sätta igång med att sprida kunskapen till alla delar av partiet, alla regioner och kommuner måste få gå utbildningar i hur man använder digitala och sociala medier, och hur man ska hantera representanter som skapar dålig publicitet för partiet. Censur är nämligen inget alternativ för ett öppet parti.

Görs inte detta kommer inte Centerpartiet lyckas. Vare sig att blir Sveriges öppnaste parti eller att hålla sig kvar i riksdagen 2014.

Läs även andra bloggar om: , ,

Twitter och sociala medier – med en nybörjares ögon

Jag hade en tung period på jobbet efter nyår och jag sökte efter distraktion och meningsfullhet – en vitamininjektion. Eftersom jag under längre tid blivit påverkad och upprörd av vad som händer omkring mig i samhället och över hur lite verklighetsförankring det verkar finnas i politik och förvaltning nappade jag fort på tipset om att kombinera sociala medier och politik.

Det var någon gång i början av mars som jag började testa Twitter och 7 mars skrev jag min första tweet. I samma veva beställde jag Brit Stakstons ”Politik 2.0 – konsten att använda sociala medier” i den lokala bokhandeln. Den boken gav mig de första personerna att följa och dessutom inom mitt huvudsakliga intresseområde – politik och samhällsfrågor. Boken är indelad i tre delar, en handbok, framtidsprognoser och politiska testpersoner, kända som okända.

Igår slogs jag plötsligt av tanken, ”har inte Joakim Jardenberg skrivit ett kapitel i boken?”. Jo, det har han, första kapitlet om framtiden och varför tar jag upp det här? Det hela är rätt enkelt.

När jag läste boken för ungefär tre månader sedan hade jag inte en aning om vem denne man var (och inte heller visste jag mycket om de andra i boken men jag har haft många av dem i mitt flöde och deras närvaro, kvalitet, kvantitet och inriktning skiljer sig betänkligt). Jag tyckte att hans kapitel inte var min grej riktigt. Jag läste det, men rankade det inte som ett av de bästa.

Jag kopplade heller aldrig Joakims namn när jag hörde talas om att han skulle komma och föreläsa på Marknadsföreningen i Hallands frukostklubb den 26 maj. Det lät ju intressant, men tyvärr kunde jag inte gå. Hade inte en susning helt enkelt. Inte förrän igår då poletten liksom föll ner. Jag kopplade ihop Joakims föreläsning (som jag sett i efterhand på Bambuser) med vad som stod i boken och insåg att jag håller med om det han pratar. Det här är ”good shit”. Jag har börjat inse vilka starka och driftiga personer det finns där ute och vad en del av dem vill.

Om allt vill sig väl kommer jag att fortsätta twittra, blogga, sprida information och dela upplevelser och erfarenheter med andra via dessa fantastiska sociala medier. Jag tror att detta är framtiden. En bättre framtid.

Som kuriosa kan jag tillägga att jag själv har presterar 1413 tweets så här långt.