Det växande hatet – en personlig reflektion

Jag är som vanligt inte helt övertygad om att det bara finns en orsak till att något är som det är. Den här gången gäller det rasism och islamofobi.

Jag läste tidigare idag ett inlägg med efterföljande kommentarer om hur rasismen och intoleransen ökar omkring oss. En del av upprinnelsen till det hela var följande som snappats upp bland kommentarerna till en tidningsartikel:

”Tyskland är det enda som kan rädda oss från islamifieringen av Europa”.

I kommentarerna till inlägget berörs hur det kan komma sig att dessa värderingar finns och en sak som nämndes var föräldrar som aktivt överför sina attityder till sina barn. Personligen tror jag inte att föräldrars direkta åsikter påverkar i stor utsträckning eftersom jag inte tror det finns så många med uttalade åsikter av det här slaget. Då tror jag att de uteblivna attityderna är ett större problem.

Jag tror att okunskap, oförmåga att se saker ur olika perspektiv samt att vi ofta inte pratar om saker utan låter spekulationer härja fritt är en stor bov i dramat.

Tystnad dödar inte – den göder
Under min uppväxt upplevde jag aldrig några särskilda attityder, vare sig av ena eller andra slaget, men jag hade ändå med mig någon typ av ”hat” en bra bit upp i tonåren. Jag vet inte ens om någon visste om mitt ”hat” eftersom det aldrig pratades om sådana saker.

”Hatet” tog nog inte slut förrän jag bröt upp och flyttade till en annan stad. Då hade det tagit sig uttryck i en helt oemotsagd främlingsfientlig uppsats på gymnasiet, en vurm för litteratur om Hitler och inre hatiska tankar och fantasier om verbala och fysiska aktiviteter mot invandrade och nyinflyttade. Jag kände dem inte. De var annorlunda. Jag svor inom mig och eggade mig själv. Ingen visste något. Ingen sa något och det gav bränsle till mitt ”hat” eftersom ingen sa att jag gjorde fel. Om jag hade hamnat i fel sällskap hade jag kunnat falla långt.

Det här förklarar inte allt, men en del och jag vill att vi pratar om det. Tillsammans.

Utanförskap och hat

En kort stunds frustration över flera upplevda motgångar i mitt sociala nätverkande har jag efter en svalkande dusch med samlande av tankar fått igång skrivandet.

Norge, Oslo, Utöya. Det är bedrövligt. Jag har svårt att i ord sammanfatta vad jag känner så jag nöjer mig med – bedrövligt och förfärligt. Jag tror inte att jag har begripit det hela ordentligt. Jag är så besviken på att det ska vara så här. Detta hat.

Inte blir min uppfattning av läget bättre av allt analyserande, twittrande, bloggande, rapporterande som sköljer över oss. Vad ska jag lyssna på? Vad bör jag lyssna på? Vem säger sanningen? Vem tolkar situationen rätt? Är sanningen enkel? Ja, frågorna är många och jag vill beskriva vad jag känner, med risk för att få smaka på hårda ord från någon som inte tycker som jag.

Efter att ha fått ett par rekommendationer om att lyssna på Jan Carlzons Sommar-program från i söndags 24 juli, lyssnade jag på det härom dagen. Utan att veta vad han skulle prata om satte jag igång pod-sändningen. Till saken hör att jag har lyssnat på alla Sommar-program sedan 2005. Alla. Mångfalden ger mig perspektiv och upplevelser som jag aldrig skulle få för mig att skaffa annars. En del program är jättebra och andra är sämre. Jan Carlzons program är helt klart värt att lyssna på, särskilt så här i svallvågorna efter terrorattentaten i Norge. Mer om det lite senare.

De senaste dagarna har väldigt många analyserat vad Anders Behring Breiviks handlande beror på. Några skyller på islamiseringen, några ser honom som en ensam sjuk galning och andra vill koppla hans agerande till den miljön han umgicks i. Fler åsikter finns säkert. Men det jag vill skriva om är utanförskapet. Isoleringen och ensamheten. Brist på självkänsla. Upplevd saknad kärlek. Det är saker som jag tror Anders Behring Breivik har känner till och här jag tycker Jan Carlzon uttrycker sig bra. Lösningen är enkel. Börja hälsa på människor i hissen. Hälsa på de du möter på gatan, i trapphuset, i affären. Hälsa och säg hej. Det räcker. Då talar du om att du ser personen och att du respekterar denne. Jag tror nämligen att det uppstår en anonymisering på grund av att vi inte hälsar på personer vi möter och att det orsakar ett utanförskap. Låt mig försöka förklara.

Genom att inte hälsa på människor distanserar vi oss till dem och vår fantasi börjar jobba fram en falsk bild av individen. När detta fortgår under längre tid bygger vi upp ett stort galleri av förutfattade meningar eftersom vi inte känner till verkligheten. Vi har inte varit där på riktigt. Dessa bilder kan ge upphov till politikerförakt, hat mot fortkörande BMW-förare och en mängd felaktiga generaliseringar av olika slag. När många människor dessutom gillar medhåll och undviker konflikter så är det inte konstigt om de söker sig till sammanhang där de får precis detta. Där växer sig fantasibilderna starkare och för några går det för långt och grova generaliseringar och felaktiga analyser görs och hat uppstår. En del spränger till och med bomber och dödar människor.

Om vi i stället börjar prata med folk vi möter märker vi att politiker, kändisar, de med finare bilar, i fulare kläder, med annan kulturell eller religiös bakgrund, är riktiga människor. Den uppfantiserade figuren försvinner och vi ser den nakna sanningen, verkligheten. De vi ser är precis vanliga människor. Allt blir avdramatiserat. Dessutom blir de vi möter sedda för den de är. De växer lite i och med det.

Så, gå ut och stick hål på anonymitetsbubblan och upplev mötet med människor! Bekräfta dem du möter. Det skapar glädje och lycka och det är beståndsdelar i kärlek och det mår alla bra av.

Jag talar av egen erfarenhet när det gäller generaliseringar och ett uppbyggt och orättvist riktat hat. Så jag vet att jag har rätt. Det funkar.

Läs även andra bloggar om: ,